Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Fröken Lavendels historia.

sakta mot fönsterna, som om hundratals små husvilla stormandar knackat på och bett att bli insläppta.

— Vad jag är glad att du är här, Anne, sade fröken Lavendel och knaprade på de hemgjorda karamellerna. — Hade jag inte dig, skulle jag sitta och långleds alldeles förskräckligt … Drömmar och fantasier duga nog mycket bra, så länge solen står på himlen, men när det skymmer och tar till att storma, så förslå de inte längre. Då vill man ha verkligheten. Men det förstår inte du — det gör aldrig den, som är sjutton år … Vid sjutton år är man nöjd med drömmarna, ty man tänker, att verkligheterna ändå vänta på en förr eller senare. När jag var sjutton år, Anne — inte må du tro jag tänkte, att de fyrtiofem åren skulle finna mig som en vithårig gammal nucka, som ingenting har att fylla sitt liv med utom drömmar.

— Men ni är inte någon gammal nucka, sade Anne och log mot fröken Lavendels längtansfulla bruna ögon. — Sådana ä’ alltid knarriga och vresiga och missnöjda med både världen och sig själva.

— Ja, kära du, sade fröken Lavendel i begrundande ton, när jag nu var bliven en gammal mamsell, så föresatte jag mig att bli en riktigt snäll och älskvärd en … Fast inte vet jag precis hur jag lyckats — folk kallar mig visst bara egen … Anne, har någon människa berättat för dig om Stephen Irving och mig?

— Ja, svarade Anne, jag har hört, att ni och han en gång voro förlovade.

— Det är just vad vi voro — för tjugofem år sedan — en livstid sedan. Och vårt bröllop skulle ha stått till våren. Min brudklänning var sydd, fastän det visste ingen mer än min mor och Stephen … Man skulle kunna säga, att vi varit fästman och fästmö i hela vårt liv. När Stephen var en liten gosse, tog hans mamma honom med sig, så ofta hon kom för att hälsa på min mamma, och andra gången han var här — han var då nio år, och jag var sex — sade han till mig ute i trädgården, att han ämnade gifta sig med mig, när han blivit stora karl’n … Jag minns, att jag svarade: »Tack, snälle Stephen!» — och när han hade gått, talade jag helt förtjust om för mamma, att han och jag skulle bli ett par med tiden …


188