Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Fröken Lavendels historia.

— Nå men vad var det, som kom emellan? frågade Anne ivrigt.

— Kära du, vi blevo osams på det simplaste, dummaste sätt … Inte vet jag, vems skuld det egentligen var. Stephen var nog den, som började, men jag förtretade honom väl på något sätt … Du ska veta, att han hade ett par rivaler. Jag var fåfäng och kokett och tyckte om att retas litet grand med honom … Men han var en mycket stolt och ömtålig natur. Ja, vi skildes åt i vredesmod på ömse håll. Men jag tänkte, att allting skulle bli bra igen, och det hade det också gjort, om inte Stephen kommit tillbaka alltför snart. Ty Anne, kära min vän, jag ska säga dig en sak …

Här sänkte fröken Lavendel rösten, som om hon ämnade avlägga en ryslig bekännelse.

— Ser du, jag är ganska långsint av mig … Ack nej, dra inte på munnen — det är tyvärr alltför sant. Det ligger i min natur att vara trumpen och tjura, när någonting gått mig emot, och Stephen kom tillbaka, innan jag ännu hunnit »gona» mig. Jag ville inte höra honom, och jag ville inte förlåta honom — och då for han sin väg på allvar. Han var för stolt att komma igen. Se’n gick jag och var stött för det, att han aldrig kom. Jag kunde ju ha skickat bud på honom, men se det ville jag inte förödmjuka mig till … Jag var precis lika stolt som han, och snarstuckenhet och ovillighet att ta första steget — av det kommer aldrig någonting gott, Anne. Men aldrig kunde jag fästa mig vid någon annan, och aldrig ville jag det heller … Hellre ville jag gå ogift i tusen år än gifta mig med någon, som inte var Stephen Irving.

Fröken Lavendel makade de glödande eldbränderna tillhopa, så att en kvast av gnistor sprakande flög upp.

— Ja, allt det där ligger nu långt tillbaka i tiden — står för mig nästan bara som en dröm … Jag ser, du tycker synd om mig, Anne, men det är inte så farligt … Man kan mycket väl leva och ha ganska trevligt med ett brustet hjärta. Och mitt hjärta brast, när jag såg, att Stephen Irving aldrig mer kom tillbaka. Men, Anne, ett brustet hjärta är bra mycket värre i romanerna än i verkliga livet … Jag skulle vilja jämföra det med en ond tand — fastän den bilden stöter dig förstås … Den kan

189