Anne gör affärer.
fru Sloanes kossa från rabatten, så att hon inte äter upp vår krasse, skrattade Diana. — Nu börjar jag få litet hum om vad du menar med att uppfostra den allmänna uppfattningen, Anne. — Titta, där ligger gubben Boulters hus! Har man någonsin sett ett sådant kråknäste! Och alldeles invid landsvägen står det! Ett gammalt hus med utslagna fönsterrutor kommer mig alltid att tänka på någonting dött med utstungna ögon.
— Jag tycker ett gammalt övergivet hus är en sådan vemodig syn, sade Anne drömmande. — Jag föreställer mig, att det alltid måste tänka på de tider, som varit, och sörja över att all dess glädje är borta. Marilla har sagt, att för länge sedan växte det upp en stor familj i det där huset, och då var det riktigt hemtrevligt, med en vacker trädgård och klängrosor växande överallt. Där var fullt med små barn och skratt och sång, men nu står huset tomt, och bara vinden suckar och viner genom det… Vad det måste känna sig ensamt och sorgset! Kanske vända de åter någon månskensnatt — de där små barnens andar från långt tillbaka i tiden, rosorna och sångerna… Och då kan det gamla huset drömma en stund, att det är ungt och glatt igen.
Diana skakade på huvudet.
— Jag »låtsar» aldrig så’nt där numera, Anne. Minns du inte, så onda mamma och Marilla voro för att vi låtsade spöken i Förtrollade skogen? Ännu i denna dag tycker jag det är kusligt att gå där, sedan det börjat skymma, och skulle jag börja sätta ihop sådana där historier om det gamla Boulterska huset, skulle jag inte våga gå där förbi heller … För resten ä’ de där barnen inte döda. De ha vuxit upp och må bra — och en utav dem är slaktare … Och blommor och sånger kunna väl inte gå igen, heller!
Anne kvävde en liten suck. Hon älskade Diana ömt, och de hade alltid varit goda kamrater. Men hon hade för länge sedan fått röna, att när hon vandrade in i fantasiens rike, fick hon gå ensam. Dit ledde en förtrollad stig, på vilken ej ens hennes käraste vän förmådde följa henne.
Ett åskregn föll, medan flickorna voro i Carmody. Men det gick fort över, och färden hem, längs trädkantade vägar, där regndropparna gnistrade på grenarna, och genom små grönskande dalar,
12
