Anne gör affärer.
där de vattendrypande ormbunkarna utsände kryddlika dofter, var förtjusande. Men just som de togo in på vägen upp till Grönkulla, varsnade Anne någonting, som för henne totalt fördärvade landskapets skönhet.
Till höger framför dem sträckte sig herr Harrisons breda, grågröna havrefält, vått och frodigt, och där, stående bredbent mitt däruti, dold ända upp till de feta, blanka sidorna av den täta grönskan och lugnt bligande mot flickorna mellan de sakta vajande havrevipporna, sågs en ljusbrun ko.
Anne släppte tömmarna och reste sig med hopprässade läppar och en min, som bådade föga gott för den tuggande kossan. Ej ett ord sade hon, men hon klättrade hastigt ned på ena vagnshjulet och tog ett vigt skutt över staketet, innan Diana hunnit fatta, vad meningen var.
— Anne, kom tillbaka! storskrek hon, så snart hon återfått stämmans bruk. — Du förstör ju din klänning i den där våta havren — titta, sådant smutsbräm du redan har fått! Hon hör mig inte! Och aldrig rår hon med att köra ut den kon ensam! Jag måste naturligtvis gå och hjälpa henne.
Anne plöjde fram genom den våta havren som en galning. Diana hoppade raskt av kärran, band hästen stadigt vid en påle, slog sin vackra hemvävda bomullskjol över axlarna, klättrade över gärdesgården och gav sig på jakt efter sin vanvettiga väninna. Hon sprang fortare än Anne, som hindrades av sin tunga och genomblöta kjol, och hann snart fatt henne. Bakom sig lämnade de en nedtrampad väg, som skulle bringa herr Harrison till förtvivlans brant, när han förr eller senare finge se den.
— Men Anne, så stanna då! flämtade stackars Diana. — Jag är andlös, och du är våt ända in på kroppen.
— Jag måste — ha undan — kon — innan — herr Harrison — får se henne, pustade Anne. — Jag bryr mig — inte om — om jag så drunknar — bara — vi — kunna — göra det.
Men den ljusbruna kossan tycktes ej inse något skäl, varför hon skulle drivas bort från sin saftiga betesmark. De båda andlösa flickorna hade ej väl kommit henne nära, förrän hon gjorde helt om och galopperade bortåt motsatta ändan av fältet.
— Mota henne! skrek Anne. — Spring, Diana lilla, spring!
13
