Farbror Abes oväder.
sin stora flata vagn och drev på sina grållar, så att de galopperade allt vad de orkade. Utanför skolhuset höll han häftigt in dem.
— Det tycks, som om farbror Abe för en gång i sitt liv skulle få rätt, Anne, ropade han. — Hans oväder kommer till och med en smula i förtid. Har du någonsin sett make till moln? Hör på, alla ni småttingar, som skola åt mitt håll, äntra upp på vagnen, så få ni åka. Ni, som ska åt andra hållet, kila allt vad tygena håller till postkontoret, om ni ha mer än en kvarts timmes väg hem, och stanna där, tills skuren är över.
Anne tog Davy och Dora vid handen och flög utför backen, framåt Björkstigen, förbi Violernas dal och Pil, pil, susa! — så fort som tvillingarnas tjocka ben kunde kila. De nådde Grönkulla ej ett ögonblick för tidigt, och i dörren stötte de på Marilla, som föst sina ankor och kycklingar in under tak. När de störtade in i köket, tycktes dagsljuset försvinna, liksom utblåst av någon mäktig andedräkt; det förskräckliga molnet rullade över solen, och ett mörker, så tätt som en höstskymning, föll över världen. I samma ögonblick skar en bländande blixt molnet, följd av en dundrande skräll, haglet öste ned med fruktansvärd kraft och plånade med sina vita virvlar alldeles ut landskapet.
Genom stormens tjut och hagelskurens smattrande trängde rasslet av avslitna grenar, som slogo mot huset, och det skarpa klirrandet av sönderkrossat glas. På tre minuter var varenda ruta i fönstren mot väster och norr slagen i skärvor, och haglet störtade in genom alla öppningar, betäckande golvet med sina runda, islupna kulor, av vilka de största voro stora som hönsägg.
I tre kvarts timme rasade ovädret med oförminskad häftighet, och ingen, som var med därom, glömde det någonsin. Marilla, som för en enda gång i sitt liv miste självbehärskningen av ren förskräckelse, låg på knä vid sin gungstol i en vrå av köket, pustande och snyftande mellan de bedövande åskskrällarna. Anne, blek som ett lakan, hade släpat soffan bort från fönsterna och satt på den med en tvilling på vardera sidan om sig. Vid den första skrällen hade Davy tjutit: — Anne, Anne, är detta yttersta dagen? Anne, Anne, det har aldrig varit min mening att vara stygg …
196
