Farbror Abes oväder.
Sedan hade han begravt sitt ansikte i Annes knä och låg kvar så, skälvande i hela sin lilla kropp. Dora var visserligen en smula blek om näsan, men fullkomligt lugn, där hon satt med ena handen vilande i Annes, stilla och orörlig. Det är tvivelaktigt, huruvida en jordbävning skulle ha bragt Dora ur fattningen.
Se’n upphörde ovädret nästan lika plötsligt som det börjat. Haglet slutade att falla, åskan gav sig mullrande i väg österut, och solen bröt fram glad och strålande över en värld, så förvandlad, att man knappt kunde föreställa sig, att en knapp tre kvarts timme varit i stånd till en dylik förödelse.
Marilla reste sig från sin knäböjande ställning, matt och darrande, och sjönk ned i gungstolen. Hennes ansikte var gråblekt och förstört, och hon såg tio år äldre ut.
— Ha vi alla kommit levande från detta? frågade hon i högtidlig ton.
— Jo jo men san, pep Davy muntert. Han var nu karl igen. — Jag var heller inte ett dugg rädd — bara lite grand i början … Det kom så fasligt plötsligt, så … Jag bestämde mig kvickt som en blink för att låta bli att klå Teddy Sloane om måndag, som jag lovat, men nu gör jag det nog ändå … Dora, du, blev du rädd?
— Ja, jag var nog lite rädd, svarade Dora med sin lilla värdiga min, men jag höll hårt om Annes hand och läste mina böner om och om igen.
— Jag skulle nog också ha läst mina böner, bara jag kommit att tänka på’t, sade Davy. — Men, tillade han triumferande, du ser, att jag kom igenom’et lika helskinnad som du, fastän jag inte läste dem.
Anne hällde i Marilla ett glas av hennes starka vinbärsvin — hur starkt det var, hade Anne all anledning att känna till genom en erfarenhet från sina yngre år — och därefter gingo de till dörren för att betrakta det sällsamma skådespelet.
Så långt blicken nådde låg ett vitt lager av hagelkorn, så djupt, att det nådde en vandrare till knäna, hela drivor hade hopat sig under takskägget och invid yttertrapporna. När, tre eller fyra dagar senare, dessa hagelkorn smälte, kunde man tydligt se den
197
