Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

såvida han inte förändrat sig högst betydligt, sedan jag lärt känna honom, sade den lilla damen med sin klara och något gälla röst. — Är det sant, att James A. ska gifta sig med något fruntimmer här på orten?

— Nej för all del — nej! ropade Anne och rodnade med så skuldmedveten min, att den främmande nyfiket tittade på henne, som om hon halvt misstänkte henne för några äktenskapliga avsikter på herr Harrison.

— Men det har jag läst i en tidning, som kommer ut här på ön, envisades det svartögda fruntimret. — En god vän skickade ett nummer till mig, där notisen var förstruken med blåkrita — vänner ä’ alltid så kvicka till så’nt där … Och över »nyinflyttad medborgare» stod skrivet James A:s namn.

— Åh, den där notisen var bara skoj, sade Anne, litet ängslig och förlägen. — Herr Harrison ämnar visst inte gifta sig med någon … Det kan jag försäkra er.

— Nå, det var roligt att höra, sade den svartögda damen och klättrade vigt tillbaka upp på sin plats i vagnen. — För händelsevis ä’ han redan gift. Jag är hans hustru. Ja, ni må väl se förvånad ut … Här har han väl gått och gällt för ungkarl, kan jag tro, och krossat hjärtan både till höger och vänster … Men passa dig, James A. — hon nickade eftertryckligt tvärs över fälten mot det långa vita huset — nu ä’ det slut med det nöjet … Här är jag — fast inte hade jag gjort mig besvär med att komma hit, om jag inte trott, att du haft något fuffens för dig … Den där papegojan. han har — hon vände sig åter mot Anne — är väl lika ful i mun som vanligt?

— Hans papegoja — är död — tror jag, stammade stackars Anne, som i denna stund knappt var säker på sitt eget namn …

— Död! Nå, då blir allting bra, utbrast den svartögda damen med stor fröjd. — James A. reder jag mig nog med, bara fågeln är ur vägen.

Med denna något gåtfulla förklaring nickade hon åt Anne, och vagnen rullade åter i väg. Anne skyndade till köksdörren, där hon möttes av Marilla.

— Anne, vad var det där för ett fruntimmer?


203