Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

skulle jag behöva mer än trettio år, till och med i himlen, för att glömma att längta efter den då och då.

— Tala åtminstone aldrig så där, när tvillingarna hör på, det ber jag, sade Marilla, och så gick hon in i köket med sin kyckling.

Anne stack in narcisserna i sitt hår och gick ned till grinden utåt avtagsvägen, där hon stod en stund och solade sig i junimorgonens klarhet, innan hon gick för att sköta sina vanliga sysslor. Världen höll på att förskönas igen; gamla moder natur gjorde sitt bästa för att undanrödja spåren efter stormen och haglet, och fastän det skulle gå om många månader, innan hon fullständigt lyckats, gjorde hon verkliga underverk.

— I dag skulle jag helst vilja gå och lata mig så lång dagen är, berättade Anne för en sidensvans, som sjöng och gungade på en pilgren; men en skolmamsell, som därjämte handleder ett par tvillingar, har inte råd att vara lat, pippi lilla. Så sött du sjunger, lilla pipps! Du riktigt klär mina känslor i sång bra mycket bättre än jag skulle kunna göra det själv. Nej se — vem kommer här?

En vagn kom rullande uppför avtagsvägen, med två personer på framsätet och en väldig koffert bakpå. När den närmade sig, såg Anne, att kusken var stationsinspektorens vid Bright River son, men reskamraten var en främling — ett piggt litet fruntimmer, som helt behändigt skuttade av vid grinden nästan innan hästen hunnit stanna.

Hon tycktes vara »liten, men naggande god», var nog närmare de femtio än de fyrtio, men såg ännu riktigt bra ut med sina rödblommiga kinder, tindrande, svarta ögon och blanka, svarta hår, varöver höjde sig en underbar hatt, prydd både med blommor och plymer. Fastän hon åkt sexton kilometer framåt en dammig landsväg, såg hon lika prydlig ut, som om hon suttit under en glaskupa.

— Bor herr James A. Harrison här, tro? frågade hon genast.

— Nej, herr Harrison bor därborta, sade Anne, så häpen att hon knappt visste till sig.

— Jag tyckte nog, att det här stället såg för ordentligt ut mycket för ordentligt för att James A. skulle kunna bo här,

202