Avonlea upplever en skandal.
Anne kände absolut icke igen sig i det Harrisonska köket. Golvet var verkligen skurat, tills det uppnått en hittills okänd grad av snygghet, och varenda möbel i rummet var dammad. Spiseln var så blankputsad, att hon kunde spegla sig uti den, väggarna voro såptvättade och fönsterrutorna glänste i solskenet. Vid bordet satt herr Harrison i sina arbetskläder, vilka på fredagen hade företett diverse luckor och revor, men nu voro helt nätt lagade och dessutom borstade. Han var slätrakad, och den lilla hårkrans, han ännu hade kvar, var prydligt vattenkammad.
— Sitt ned, Anne, sitt ned, sade herr Harrison med ett tonfall, som endast var två nyanser skilt från det, som ansågs höra till goda tonen på begravningar i Avonlea. Emily har åkt över till Carmody med fru Lynde — de ha redan blivit de såtaste vänner … Hur ska man nånsin bli klok på fruntimmer? … Nu, Anne, är det slut med mitt fria och otvungna liv, hå hå, ja ja! … Nu blir det att hålla sig snygg och ha propert ikring sig, så länge det blir en förunnat att vandra i jämmerdalen — mänskligt att se …
Herr Harrison gjorde sitt bästa för att tala med tungt svårmod i rösten, men någonting inne i hans ögonvrå förrådde honom.
— Herr Harrison, ni är glad åt att er hustru har kommit tillbaka, ropade Anne och hötte med pekfingret åt honom. — Det är inte värt ni försöker spela någon komedi, för det syns tydligt ändå.
Herr Harrison log, ehuru icke synnerligen hjärtligt.
— Åja — man vänjer sig ju vid allt, sade han. — Sade jag, att jag blev ledsen, när jag såg Emily, så narrades jag … En karl behöver sannerligen en smula beskydd i ett samhälle, där han inte kan spela ett parti bräde med en granne utan att beskyllas för att vilja gifta sig med den grannens syster och tvärt får förlovningsannonsen insatt i tidningen.
— Ingen människa skulle ha trott, att ni gjorde Isabella Andrews er kur, om ni inte låtsat er vara ogift, sade Anne i förmanande ton.
— Jag har visst ingenting låtsat. Om någon hade frågat mig, om jag var gift, skulle jag naturligtvis ha svarat ja. Men alla togo det bara för givet. Och jag själv var visst inte angelägen om att röra i saken — därtill var den sannerligen alltför
207
