Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

ömtålig. Det skulle allt ha varit mat åt Måns — jag menar fru Rachel Lynde — om hon fått veta, att min hustru rest ifrån mig eller vad tror du?

— Men somliga påstå, att det var ni, som reste från henne.

— Det var hon, som började, Anne, det var hon, som började. Nu ska jag ta och berätta hela historien för dig, för jag vill inte, att du ska tänka sämre om mig än jag förtjänar — inte om Emily heller, för den delen. Men låt oss gå ut på verandan. Allting är så gräsligt snyggt härinne att jag riktigt känner mig olustig … Jag ska väl vänja mig så småningom, när det gått om en tid, men det kryar upp mig att titta ut på gården … Emily har inte hunnit med att snygga upp den ännu.

Så fort de slagit sig ned i lugn och ro på verandan, började herr Harrison sitt lidandes historia.

— Jag bodde i Scottsford i Nya Brunswick, Anne, innan jag kom hit. Min syster hushållade åt mig, och vi kommo mycket bra överens, hon höll måtta med renligheten och lät mig vara i fred och skämde bort mig — så påstår åtminstone Emily. Men för tre år sedan dog hon. Innan hon dog, grubblade hon mycket på, hur det skulle bli för mig, och till slut tog hon löfte av mig, att jag skulle gifta mig. Hon rådde mig att ta Emily Scott, för Emily hade själv pengar och förstod sig utmärkt på att sköta hushåll. »Pyttsan,» sa’ jag, »inte vill Emily Scott så mycket som se åt mig.» — »Fråga henne, får du väl höra,» sa’ syster min, och för att ställa henne tillfreds lovade jag henne att göra det.

Jag gjorde det också. Och Emily tackade och svarte ja … Aldrig i mitt liv har jag blivit så förbluffad, Anne — en stilig och söt liten människa som hon, och så jag, gamle stofil. Jag kan säga dig, att allra först tyckte jag, att jag hade vådlig tur … Ja, vi blevo gifta och foro på en liten bröllopsresa upp till S:t John på fjorton dagar, och se’n reste vi hem. Vi kommo hem klockan tio på kvällen, och vill du tro mig, Anne, det hade inte gått en halv timme, förrän människan låg på knä med skurbaljan bredvid sig. Åja — jag ser nog, att du tänker, att det såg allt ut så pass hemma hos mig, att det var väl behövligt … Du har ett mycket uttrycksfullt ansikte, Anne, jag läser uti det som en öppen bok …