Avonlea upplever en skandal.
Men det var inte så fasligt hemma hos mig, ska jag säga dig. Det hade ju blivit en smula kringrört, allting, efter syster mins död, det erkännes, men jag hade skaffat en käring, som kom och gjorde undan det värsta, innan jag gifte mig, och jag hade både nymålat och klistrat fast tapeterna. Men ser du — även om jag förde Emily till ett spritt språngande nytt marmorpalats, skulle hon lägga sig att skura, så fort hon hunnit hänga om sig en gammal skurkjol.
Jaha, hon fäktade och gick på till klockan ett på natten, och klockan fyra var hon uppe och i farten på nytt. Och så höll hon i — för så vitt jag begrep, slutade hon aldrig. Det var skura och sopa och damma i ett kör, utom söndagarna, och då bara längtade hon efter måndagarna, så att hon skulle få begynna igen. Men det var hennes sätt att roa sig, och jag hade kunnat försona mig me’t, om hon bara hade lämnat mig själv i fred. Men se det ville hon inte. Hon ämnade fasonera om mig från topp till tå, men se det går inte att lära gamla hundar sitta … Jag fick inte komma in i rummen, såvida jag inte dragit av mig skodonen och satt på mig tofflor ute på trappan. Jag var på det strängaste förbjuden att röka en pipa tobak, såvida jag inte gick ut i lagår’n. Och så talte jag ett så’nt slarvigt och ovårdat språk … Emily hade varit skollärarinna i sina unga dagar, och det kunde hon aldrig glömma. Så blev hon arg, när vi åt och hon såg mig köra kniven i munnen.
Ja, så där höll det i, det var inte annat än ett hackande och gnatande och käftande, ideligen, ideligen. Men om sanningen ska fram, Anne, så var nog också jag rätt kitslig och förarglig. Jag försökte inte ta emot lärdomarna som jag kunde ha gjort — jag blev retad och vid dåligt humör, när hon anmärkte på mig. En dag sa’ jag till henne, att hon hade inte klagat över mitt ovårdade språk, när jag friade till henne. Det var ju inte värst finkänsligt sagt … En kvinna förlåter förr en man, att han slår henne, än att han pikar henne för att hon tog honom med uppräckta händer …
Ja, så hankade och gick det som det kunde, och roligt var det inte, men vi hade kanhända så småningom vant oss vid varandra, om inte Ingefära varit. Ingefära var den klippa, där vi slutligen ledo skeppsbrott … Emily tyckte inte om papegojor,
