Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

om Emily och liksom kände med mig, att jag borde ha varit snällare mot’na; för resten så undrade jag, om di kyrkliga herrskaperna skulle tro, att Ingefära lärt sitt ordförråd av mig … Hur det nu var, så fattade jag det beslutet, att Ingefära skulle på ett plågfritt sätt förpassas till andra rymder, och när jag drivit hem korna, gick jag in för att säga det åt Emily. Men där fanns ingen Emily — däremot låg det på bordet ett brev, precis som det brukar gå till i romanerna … Emily skrev, att jag fick välja mellan henne och Ingefära; hon hade farit hem till sig, och där skulle hon stanna kvar, tills jag kom och sa’ henne, att jag hade vridit nacken av papegojan.

Då blev jag tindrande arg, Anne, och sa’, att om hon väntade på det, så fick hon allt stanna borta till domedag … Jag packade in hennes grejor och skickade dem efter henne. Hu, vad folk pratade — Scottsford ä’ nästan lika stor skvallerhåla som Avonlea — och alla människor höllo med Emily. Desto ilsknare blev jag, och jag förstod snart, att jag måste flytta från orten, annars skulle jag aldrig få någon levande ro. Så tänkte jag, att jag kunde ju flytta hit — jag hade varit här, när jag var pojke, och trivdes bra. Ja, så kom jag hit, och så var det inte mera.

Jag har aldrig hört ett ord från eller om Emily, förrän jag kom hem från trädan i lördags och fann henne liggande på knä och skurande golvet. Men den första ordentliga middag jag fått, se’n jag skildes från henne, stod också färdig på bordet … Så sa’ hon, att först skulle jag äta, och se’n skulle vi talas vid — och därav drog jag den slutsatsen, att Emily ändå hämtat några nyttiga lärdomar … Nu är hon här, och hon ämnar stanna — Ingefära är ju död, och Avonlea är inte en så’n småstadshåla som hon trodde. Där komma hon och fru Lynde. Nej, gå inte, Anne! Stanna kvar och bekanta dig med Emily! Hon fattade genast tycke för dig i lördags — frågade, vem den där stiliga rödhåriga flickan var i gården här närmast.

Fru Harrison välkomnade Anne på det hjärtligaste och bad henne för all del stanna till kväll.

— James A. har berättat mig allting om er och om hur snäll ni har varit, bakat tårtor åt honom och annat i den vägen, sade hon. — Jag vill så snart som möjligt bli bekant med alla

211