Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.

mina nya grannar. Fru Lynde är en älsklig människa, inte sant? Så vänlig och rar.

När Anne gick hem i den milda juniskymningen, följde fru Harrison henne över ängarna, där eldflugorna nu tände sina lysande små lampor.

— Jag kan väl tro, sade fru Harrison förtroligt, att James A. har berättat vår historia för er?

— Ja — Då behöver jag inte göra det, för James A. är mycket rättänkande och säger bara vad som är sant. Felet var långtifrån bara hans. Det förstår jag nu. Jag hade inte varit en timme hos mina släktingar, förrän jag önskade, att jag inte haft så bråttom, men jag ville heller inte ta första steget. Jag förstår nu, att jag hade för stora fordringar på en karl … Och det var enfaldigt av mig att fästa mig vid hans slarviga tal. Det gör ingenting, om en karl syndar mot grammatikan, när han talar, bara han drar till huset och inte går och snusar i skafferiet för att ta reda på, hur mycket socker det gått åt på en vecka … Jag känner, att James A. och jag ska bli riktigt lyckliga nu. Om jag bara visste, vem det var, som satte in den där tidningsnotisen, skulle jag riktigt tacka honom.

Anne höll sin mun, och fru Harrison fick aldrig veta, att hennes tacksamhetskänslor verkligen nått fram till föremålet. Anne kände sig riktigt förbluffad över att de enfaldiga »notiserna» haft så långtgående verkningar. De hade försonat en äkta man med sin hustru och förvärvat stort och välgrundat rykte åt en förut ringaktad väderleksprofet.

Fru Lynde satt inne i Grönkullas kök. Hon hade berättat hela historien för Marilla.

— Nå, vad tycker du om fru Harrison? frågade hon Anne.

— Mycket bra. Hon förefaller riktigt trevlig och rar.

— Jaha, det är just vad hon är, sade fru Rachel med känsla och övertygelse. — Och jag sa’ alldeles nyss till Marilla: vet du vad, sa’ jag, jag tycker att vi för hennes skull böra allesamman överse med herr Harrisons svagheter och försöka laga så, att hon känner sig hemmastadd … Nej, nu måste jag hem igen. Thomas har nog längtat efter mig. Jag kan komma ut en smula nu

212