Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Där vägen kröker.

nog. De äro alla duktiga och skötsamma barn, likna på pricken sin mor. En god mor — en god kvinna …

Sedan hade han fallit i slummer. Och morgonen därpå, just som den vita gryningen långsamt höjde sig över de spetsiga furorna i dalgången, kom Marilla sakta in på östra gavelrummet och väckte Anne.

— Anne, Thomas Lynde har fått sluta — deras drängpojke var nyss här med bud. Jag går medsamma ned till Rachel.

Dagen efter Thomas Lyndes begravning gick Marilla omkring på Grönkulla och såg märkvärdigt tankfull ut. Då och då såg hon på Anne och tycktes på vippen att säga någonting — men så ruskade hon på huvudet och knep ihop läpparna. Efter kvällsvarden gick hon ned för att hälsa på fru Rachel, och när hon kommit tillbaka, gick hon upp på östra gavelrummet, där Anne satt och rättade skolbarnens skrivövningar.

— Hur står det till med fru Lynde i kväll? frågade Anne.

— Åjo, bra nog — hon känner sig mycket mera lugn och samlad, svarade Marilla och satte sig ned på Annes säng — ett beteende, som angav, att den talande var ett offer för någon mera ovanlig själsrörelse. Enligt Marillas oskrivna sedelag med avseende på husliga ting var det en oförlåtlig förbrytelse att sätta sig på en bäddad säng. — Men hon är mycket ensam. Eliza måste resa hem i dag — hennes son är inte kry, och hon kände, att hon inte kunde stanna kvar längre.

— När jag har slutat de här skrivövningarna, ska jag springa ned och prata en stund med fru Lynde, sade Anne. — Jag hade ämnat försöka mig på en latinsk stil i afton, men det får vara så länge.

— Gilbert Blythe ska väl fara till högskolan i höst, förmodar jag, sade Marilla en smula oförberett. — Hur skulle du tycka om att få fara med, Anne?

Anne såg förvånad upp.

— Det skulle jag förstås tycka mycket om, Marilla. Men det går inte för sig.

— Jag tror ändå det skulle kunna gå för sig. Jag har alltid känt på mig, att du borde fara … Det har ändå legat

214