Där vägen kröker.
se’n jag fick Eliza i huset, och han har förefallit rätt mycket bättre de här senaste dagarna. Men jag tycker aldrig om att vara länge borta från honom. Jag hör att Gilbert Blythe avsagt sig skolan i Vitsand. Han far väl till högskolan i höst, kan jag tro?
Fru Rachel tittade skarpt på Anne, men Anne stod nedlutad över en sömnig Davy, som nickade på soffan, och hennes ansikte var outgrundligt. Hon bar bort Davy med sin fint formade flickkind tryckt emot hans lockiga gula huvud. När de gingo uppför trappan, slog Davy en trött arm om Annes hals och gav henne en varm kramning och en klifsig puss.
— Ack, vad du är snäll, Anne. I dag skrev Milty Boulter två rader på sin griffeltavla och visade dem för Jennie Sloane. De lydde så här:
»Rosor äro röda och violer blå,
Sirapen är söt, och det är du också.»
Och det uttrycker precist mina känslor för dig, Anne.
XXVI.
Där vägen kröker.
Thomas Lynde stod i begrepp att draga sina färde lika stilla och utan allt uppseende som han hade levat. Hans hustru var en öm, tålig och outtröttlig sjuksköterska. Ibland, under hälsans tider, hade Rachel varit en smula hård mot sin Thomas, när hans senfärdighet eller »mjäkighet» prövat hennes humör. Men sedan han lagts på sjukbädden, kunde ingen stämma vara mera lågmäld, intet handlag lättare och skickligare, intet nattvak fördragas med större blidhet och tålamod.
— Du har varit en snäll hustru mot mig, Rachel, sade han en gång, när hon satt hos honom i skymningen och höll hans tärda, numera så vita gubbhand mellan sina av arbetet hårdnade fingrar. — En snäll och god hustru. Det är synd, att jag inte lämnar dig i litet bättre omständigheter, men barnen hjälpa dig
213
