Där vägen kröker.
hennes mörka hår, och hon skulle vandra omkring och sätta fingerspetsen under liljornas kinder och viska små hemligheter med rosorna … Och jag skulle gå fram, ack så sakta, så sakta, och räcka ut händerna och säga till henne: »Lilla Hester Gray, får jag inte bli din lekkamrat — jag tycker också så mycket om rosor!» Och så skulle vi sätta oss ned på den gamla bänken och tala litet och drömma litet eller bara sitta och tiga skönt med varandra. … Och så skulle månen gå upp och jag skulle se mig omkring — och så skulle det plötsligt inte finnas varken någon Hester Gray eller något litet hus med vildvin omkring eller några rosor … Bara en stor förvildad trädgård, där narcisserna lysa fram ur gräset och vinden suckar, ack så sorgesamt, i körsbärsträden … Och så skulle jag inte veta, om det varit verkligt eller om jag drömt det alltihop.
Diana reste på sig och satte sig så, att hon fick ryggen mot väggen. När ens sällskap i skymningsstunden pratade om sådana där kusliga ting, var det säkrast att sätta sig så, att man hade väggen bakom sig och inte kunde inbilla sig någonting …
— Samhällsförbättrande föreningen kommer allt att föra en tynande tillvaro, när både du och Gilbert äro borta, sade hon dystert.
— Säg inte det, du! utbrast Anne livligt, hastigt återkommande från drömlandet till den verkliga tillvarons praktiska angelägenheter. — Den står minsann på så säkra fötter numera, helst se’n de vuxna börjat intressera sig så mycket för den … Se bara vad de i sommar ha gjort för sina gräsplaner och avtagsvägar! Jag ska dessutom vänta på nya idéer, medan jag ligger vid högskolan, och dem ska jag sedan skriva ned i en uppsats och skicka hit. Se inte allting så i svart, Diana! Och missunna mig nu inte den här lilla glädjestunden. Längre fram, när det kommer till kritan och jag verkligen ska fara, känner jag mig nog så lagom glad.
— Ack, du har det ändå bra förspänt, du — får komma tiil högskolan och ha muntert där och skaffa dig en hel hop trevliga nya vänner …
— Jag hoppas jag ska få rätt många nya vänner, sade Anne tankfullt. — Det är just sådana slags möjligheter, som göra, att
221
