Där vägen kröker.
prästman av gamla skolan, men fru Lynde påstår, att det skulle ingenting vara i vägen med honom, bara han inte hade sin dåliga mage. Hans fru måtte visst inte förstå sig på matlagning, och fru Lynde säger, att när en karlstackare i veckotal får leva bara på salt mat och surlimpa, så blir också hans teologi därefter … Fru Allan är inte alls glad åt att nödgas flytta härifrån. Hon säger, att alla ha varit så vänliga mot henne, alltsedan hon kom hit som nygift, att hon tycker det är som om hon skulle lämna vänner, som hon haft i hela sitt liv. Och så är det ju lillens grav … Hon säger, att det kostar på henne så förskräckligt att behöva lämna den — han var ju så liten och späd, bara tre månader gammal, och hon säger hon är rädd att han kommer att sakna sin mamma … Men naturligtvis vet hon bättre, och det skulle aldrig falla henne in att säga någonting sådant till sin man … Nästan varenda kväll har hon smugit sig genom björkhagen bakom prästgården bort till kyrkogården och sjungit en liten vaggvisa för sitt lilla hjärtegull … Det där berättade hon för mig i går afton, när jag planterade ett par buskar av de tidiga vildrosorna på Matthews’ grav. Jag lovade henne, att så länge jag är kvar i Avonlea, ska jag lägga blommor på lillens grav, och när jag har rest min väg, är jag säker på att —
— Att jag ska göra det, ifyllde Diana med stor värme. — Det vill jag visst, det. Och jag ska sätta blommor på Matthews grav också, Anne — för din skull.
— O, tack ska du ha! Det var just min mening att be dig … Och på lilla Hester Grays också? Söta du, glöm inte bort hennes grav! Vet du, jag har tänkt och drömt så mycket om lilla Hester Gray, att hon har blivit så underligt verklig för mig … Jag tänker på henne, därborta i hennes trädgård i den där svala, stilla, gröna vrån, och det far för mig, att om jag kunde smyga mig dit någon vårafton, just den där mystiska stunden mellan dager och mörker, och gå på tå uppför björkbacken så sakta, att mina fotsteg inte skrämde henne, så skulle jag finna trädgården alldeles som förr i världen, doftande av liljor och tidiga rosor, med det lilla huset bakom, alldeles övervuxet med vildvin … Och lilla Hester Gray skulle vara där, med sina milda ögon, och vinden skulle leka med
220
