Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En eftermiddag i Ekostugan.

Och vi få vänta och se, hur tvillingarna arta sig, innan vi kunna vara säkra på, att min väg också leder till målet.

Efter frukosten gingo de åter ut i trädgården, där Paul gjorde bekantskap med ekot och blev både häpen och förtjust, medan Anne och fröken Lavendel satte sig ned på stenbänken under poppeln och pratade.

— Jaså, du far din väg i höst, sade fröken Lavendel med vemod i rösten. — Jag borde väl vara glad för din skull, Anne; men i stället är jag ledsen — på det mest själviska sätt ledsen. Jag kommer att sakna dig så gränslöst. Ack, ibland tycker jag det är så lönlöst att skaffa sig vänner. De bara försvinna ur ens liv efter en tid och lämna efter sig en saknad, som känns bittrare än tomheten, innan de kommo.

— Så där kunde det just anstå fröken Eliza Andrews att tala — men aldrig i livet fröken Lavendel, sade Anne. — Ingenting är värre än tomhet — och jag försvinner ju inte ur ert liv. Det finns sådana saker som brev och ferier. Sötaste min lilla fröken — nu tycker jag hon ser litet blek och trött ut …

— Oho — oho — oho! ropade Paul uppifrån den grönskande vallen, där han roat sig med alla möjliga läten.

De voro allt annat än melodiska, när han frambragte dem, men de kommo tillbaka helt klara och silverklingande — förvandlade av de skälmska små älvorna i skogsbrynet på andra sidan floden. Fröken Lavendel gjorde en otålig rörelse med sina vackra händer.

— Ack du — jag är trött på allting, till och med på ekona. Det finns ingenting i mitt liv annat än ekon — ekon av förlorade förhoppningar och drömmar och fröjder. De äro vackra och gäckande … O, Anne, det är rysligt av mig att tala så här, när jag har främmande. Men det är för att jag håller på att bli gammal och inte kan försona mig därmed. Jag kommer att bli odräglig, när jag hunnit till sextio år …

Charlotta den fjärde, som försvunnit efter frukosten, kom nu tillbaka och anmälde, att hela nordöstra hörnet av John Kimballs beteshage var rött av tidiga smultron. Kanske fröken Shirley hade lust att gå och plocka? …

— Redan mogna smultron! utropade fröken Lavendel. —

230