Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En eftermiddag i Ekostugan.

— vid alla tider på dygnet — och inte må vi illa för det. Men vi ämna alltid bättra oss. När vi ha läst någon tidningsartikel, däri det varnas för någonting, som vi ä’ tokiga uti, så klippa vi ut den och nubba fast den på köksväggen, så att vi ska komma ihåg det. Men hur det är, så komma vi ändå inte ihåg det —inte förrän vi dummat oss igen och ätit just det förbjudna … Ännu ha vi inte tagit någon allvarligare skada, men Charlotta den fjärde hade litet oroliga drömmar en natt, då vi åto pösmunkar och kräftstuvning och äppelkaka, innan vi gingo och lade oss.

— Farmor ger mig ett glas mjölk och en smörgås till kvällsvard, och på söndagarna lägger hon sylt på brödet, sade Paul. — Därför är jag alltid glad, när söndag kväll kommer — av mer än ett skäl. Söndagen går förskräckligt långsamt nere hos oss. Finge jag bara prata med mina klippmänniskor, så ginge det väl an, men farmor tycker inte om, att jag gör det på söndagarna. Jag tänker en hel hop, men jag är nog rädd för, att det mest är världsliga tankar … Farmor säger, att man aldrig får tänka annat än kristliga tankar på söndagen. Men skolfröken här har sagt en gång, att varenda verkligt vacker tanke höjer och renar vår själ, om vi också tänka den mitt i veckan … Farmor tror, att predikningar och söndagsskoleläxor är det enda, som man kan tänka riktigt kristliga tankar om … Och när farmor och fröken ha olika meningar, vet jag inte, hur jag ska förhålla mig … I mitt hjärta — Paul lade handen på bröstet och höjde ett par mycket allvarliga blå ögon mot fröken Lavendels ansikte, som uttryckte livlig sympati — i mitt hjärta håller jag med fröken. Men se farmor har ju fostrat upp pappa på sitt sätt och fått honom så utmärkt, och skolfröken har ännu inte fostrat upp någon, fastän hon hjälper till med Davy och Dora. Men man kan inte veta, hurdana de bli, förrän de ha vuxit upp … Så att ibland tycker jag liksom att det vore tryggare att rätta mig efter farmor.

— Det ska du för all del göra, sade Anne. — Men jag ska säga dig en sak — om din farmor och jag riktigt undersökte, vad vi verkligen mena, så ska du få se, att vi mena precis detsamma, fastän vi ha våra olika sätt att uttrycka oss. Men följ du hennes sätt att se saken, där ligger stor erfarenhet bakom …

229