Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En eftermiddag i Ekostugan.

hem, sa’ hon, att för framtiden fick det stå till med tråkiga skyldighetsvisiter. »Ensamheten är ändå det bästa, Charlotta», säger hon till mig, »och nu ämnar jag aldrig mera lämna mina egna landamären. Mina släktingar ha föresatt sig att göra mig till en gammal gumma, och det mår jag inte bra utav» … Just så sa’ hon, fröken, »det mår jag inte bra utav». Därför tycker jag inte det är någon idé med att söka övertala henne att fara bort och hälsa på släktingar.

— Nej, vi få lov att hitta på någonting annat, avgjorde Anne och lade det sista möjliga smultronet ovanpå den klarröda »rågan» i sin mugg. — Så fort jag får ledigt från skolan, ska jag komma hit och stanna hos er en hel vecka. Då ska vi vandra ut i skogen och ta mat med oss varenda dag och låtsa allt möjligt roligt, så få vi väl se, om vi inte ska kunna pigga upp vår lilla fröken Lavendel.

— Det ska fröken få se blir utmärkt, utbrast Charlotta den Fjärde i stor förtjusning. Hon var glad för sin frökens skull och även för sin egen. Om hon finge på sig en hel vecka att ständigt studera Anne, skulle hon säkert lära sig att föra sig och uppträda precis som hon …

När flickorna återvände till Ekostugan, funno de, att fröken Lavendel och Paul hade burit det lilla fyrkantiga köksbordet ut i trädgården och dukat fram hela teserveringen. Ingenting kunde smaka härligare än denna efterrätt av nyplockade smultron med tjock grädde, där man satt under en hög blå himmel, översållad med små dunlätta molntappar, medan det susade och viskade inne i skogens skuggor, som småningom föllo allt längre.

Efter teet hjälpte Anne Charlotta att diska porslinet i köket, medan fröken Lavendel satt på stenbänken med Paul och lät honom berätta om sina klippmänniskor. Ack, fröken Lavendel förstod konsten att höra på — men rätt som det var tyckte sig ändå Paul förmärka, att hon plötsligt förlorat intresset för tvillingsjömännen.

— Varför ser fröken så där på mig? frågade han allvarligt.

— Hur ser, Paul?

— Alldeles som om fröken såge rätt igenom mig på någon

233