Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Prinsen kommer till det förtrollade slottet.

— Jane kommer att göra sin plikt, det misströstar jag inte om, sade Janes moder och rätade en smula på nacken. — Jag tror inte, att hon kommer att proppa barnen med fullt så mycket sagor eller driva omkring så mycket i skogen med dem. Men hennes namn står upptaget på inspektors utmärkelselista, och borta i Nybro ä’ di förtvivlade för att hon ska lämna.

— Mig gläder det, att Anne får komma till högskolan, sade fru Bell. — Hon har alltid önskat det, och hon kommer att få stor nytta och glädje därav.

— Jag vet just inte det. — Fru Andrews var fast besluten att icke dela mening med någon människa i dag. — Jag inser inte, att Anne behöver någon mera uppfostran. Hon blir troligen gift med Gilbert Blythe, om hans tycke för henne varar, tills han har gått igenom högskolan, och vad i fridens namn gör flickan då med latin och grekiska? Om de lärde en på högskolan att sköta en man, kunde det ju ligga något sunt förnuft i att hon far dit.

Fru Harmon Andrews hade, enligt vad Avonleaskvallret visste berätta, aldrig lärt sig att »sköta» sin egen man, och följden var, att det Andrewska hemmet just ej kunde anses som någon förebild av huslig lycka.

— Och pastor Allans kallelse till Charlottetown är nu förelagd kyrkostyrelsen, sade fru Bell. — Det innebär väl, kan jag tro, att vi snart mista honom.

— De ska inte flytta före september, sade fru Sloane. — Jaha, det blir en stor förlust för församlingen — fastän jag för min del alltid tyckt, att fru Allan kläder sig i alltför glada färger för att vara prästfru. Men ingen av oss är felfri … Var det någon, som gav akt på, hur snygg och fin herr Harrison såg ut i dag? Aldrig har jag sett en sådan förändring. Han går i kyrkan varenda söndag och har också lämnat sitt bidrag till prästlönen.

— Men tänk, vad Paul Irving har skjutit i vädret och blivit stor, sade fru Andrews. — Han, som var en sådan liten pyssling, när han kom hit! Jag kände sannerligen knappt igen honom i dag. Han kommer att bli mycket lik sin far med tiden.

— Det är en pojke med gott huvud, sade fru Bell.