Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Prinsen kommer till det förtrollade slottet.

Stephen Irving närmade sig leende för att hälsa på Anne. Det var en lång och ståtlig medelålders man, med järngrått hår, djupt liggande, mörkblå ögon, och ett ansikte med kraftiga, vackra drag och ett uttryck av svårmod över den breda pannan. Alldeles det slags ansikte, som passade åt en romanhjälte, tänkte Anne med en liten rysning av obeskrivlig belåtenhet. Nog var det bra försmädligt att träffa på någon, som borde vara en hjälte, och så finna honom flintskallig eller kutryggig eller på annat sätt i saknad av manlig skönhet … Anne skulle ha tyckt det fasansfullt, om föremålet för fröken Lavendels ömma ungdomsminnen brustit något i detta avseende.

— Jaså, detta är min lille sons »egen rara skolfröken,» som jag har hört talas om så myckat, sade herr Irving och tryckte hjärtligt hennes hand. — Pauls brev ha varit så fulla utav er, fröken Shirley, att jag redan känner mig liksom bekant med er. Jag vill tacka er för vad ni har gjort för Paul. Jag tror, att ert inflytande har varit just vad han behövt. Min mor är en av de bästa, hjärtegodaste kvinnor, som finnas till, men hennes något nyktra och kärva praktiska förstånd kan inte alltid fatta en sådan läggning som min lille pojkes … Vad hon saknar, har ni ersatt. Oss emellan sagt, så tror jag, att Pauls uppfostran under dessa båda senaste år har kommit så nära idealet som en moderlös gosses är i stånd till.

De flesta människor tycka om att se sig uppskattade. Under herr Irvings berömmade ord färgades Annes finhylta kinder av den vackraste rodnad, och denne trötte, av arbetslivets plikter upptagne man från den stora världsstaden såg på henne och tyckte sig aldrig ha sett en mera intagande varelse än denna lilla »skolfröken, i en landsortsvrå med sitt röda hår och sina underbara ögon.

Paul satt emellan dem båda, förtjust och lycklig.

— Aldrig hade jag en aning om, att pappa skulle komma, sade han med strålande ansikte. — Inte ens farmor hade reda på det. I regeln — Paul skakade betänksamt på sina bruna lockar — tycker jag inte om överraskningar. Man går miste om allt det roliga, som ligger uti att gå och vänta och glädja sig … Men det här var förstås rysligt roligt i alla fall. Pappa kom i går afton, se’n jag hade gått och lagt mig. Och när farmor och Mary Joe kommit över den värsta förvåningen, gingo han och farmor upp

239