Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hemma hos herr Harrison.

Herr Harrison själv satt på sin av vinrankor omslingrade veranda; han var i skjortärmarna och njöt just av sin lilla kvällspipa. När han fick klart för sig, vem det var, som kom uppför stigen, störtade han upp från bänken, räddade sig in i huset och slog igen dörren efter sig. Detta beteende var endast ett utslag av obehaglig häpenhet, blandad med rätt mycken blygsel över hans häftiga utbrott dagen förut. Men det så gott som tog med sig hela den lilla återstod av mod, som fanns kvar i Annes hjärta.

— Är han så vresig redan, vad ska det då inte bli, när han får höra, vad jag har gjort? tänkte hon halvt förtvivlad, och så knackade hon på dörren.

Herr Harrison kom emellertid och öppnade, smålog förläget och bjöd henne stiga in med en stämma, som var saktmodig och mild, om också en smula nervös. Sin pipa hade han lagt undan, och rocken hade han dragit på sig; nu bjöd han Anne helt artigt en mycket dammig stol, och mottagandet skulle nog ha verkat uteslutande behagligt, såvida ej funnits den pratsjuka papegojan, som med elaka, gulskiftande ögon tittade fram mellan gallerstängerna på sin bur. Anne hade knappast hunnit sätta sig, förrän Ingefära lät upp sin näbb och skrek:

— Vad i hela friden har den där näbbgäddan här att göra?

Det var inte lätt att avgöra, vilkendera som var rödast i ansiktet, herr Harrison eller Anne.

— Bry er inte om papegojan, sade herr Harrison och kastade en vred blick på Ingefära. — Hon — hon har inte bättre vett. Jag har fått henne av min bror, som är sjöman. Sjömän använda inte alltid det finaste språk, och papegojor äro så stygga med att härma efter.

— Ja, jag kan förstå det, sade stackars Anne, som våndades svårt med tanken på sitt ärende.

Papegojan var ohövlig, det var inte fråga om det, men det var inte värt att spela förolämpad. Har man nyss sålt en främmande karls ko, utan att han vare sig vet av det eller givit sitt samtycke, så får man finna sig uti, om hans papegoja fäller några mindre smickrande yttranden. »Näbbgäddan» var emellertid inte så undfallande och spak, som hon annars kunde ha varit.

— Jag har kommit för att tala om någonting för er, herr

Montgomery, Anne.2
17