Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hemma hos herr Harrison.

Harrison, sade hon beslutsamt. — Det rör — det rör — den där Jerseykon.

— Kors i alla dar, utbrast herr Harrison ängsligt, har hon nu gått upp i min havre igen? Seså, seså — det är väl inte så farligt, om hon har råkat till att göra det … Jag — jag var litet väl häftig i går, det får jag erkänna … Det gör ingenting, om hon har gjort det.

— Ack, om det bara vore det, suckade Anne. — Men det är tio gånger värre. Jag tror inte. —

— Kors i alla dar — hon har väl aldrig gått upp i mitt vetefält?

— Nej, nej — inte vetet … Men —

— Då är det kålen! Hon har ätit upp mina rara kålhuven, som jag hela tiden ämnat ha med på utställningen! En så’n en!

— Det är inte kålen, herr Harrison. Jag ska berätta alltsamman för er — det är därför jag har kommit hit — men var snäll och inte avbryt mig! Då blir jag så nervös. Låt mig få berätta vad jag har att säga och tig, tills jag är färdig — se’n kommer ni allt att ta er skada igen, gissar jag, slöt Anne, dock endast i tankarna.

— Nu ska jag bara höra på, sade herr Harrison, och han höll verkligen ord. Men Ingefära ansåg sig ej bunden av något tystnadslöfte, utan föll oupphörligt in med sitt »näbbgädda!» tills Anne kände sig helt förvirrad och olycklig.

— Jag stängde i går in vår Jerseyko i kätten, där vi bruka mjölka. I morse for jag till Carmody, och när jag åkte tillbaka, såg jag en ljusbrun ko inne i er havre. Diana och jag motade bort henne, och ni kan inte föreställa er, så’nt arbete det var … Jag var så förskräckligt trött och uppgiven och våt och förargad — och så kom i samma stund herr Shearer åkande och erbjöd sig att köpa kon. Jag sålde den på fläcken åt honom för tjugo dollars. Det var orätt av mig. Jag borde förstås ha väntat och rådfört mig med Marilla. Men jag är så fasligt fallen för att förhasta mig — det veta alla, som känna mig … Herr Shearer tog kon med sig genast för att lasta henne på kvällståget.

— Näbbgädda! sade Ingefära i djupt föraktfull ton.

Då reste sig herr Harrison, och med en min, som skulle ha

18