Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Prinsen kommer till det förtrollade slottet.

alla fall inte friar! Man kan aldrig vara säker på karlarna — man vet aldrig, var man har dem … Min äldsta syster, den som hette Charlotta från början, hon trodde en gång, att hon var förlovad med en så’n där juvel. Men det visade sig, att så hade inte han menat, och se’n så sa’ hon, att aldrig tror hon mera på vad en karl säger … Och så har jag hört talas om ett annat fall — det var en karl, som trodde att han var så vådligt kär i en flicka, och när det kom till kritan, så var det systern han hela tiden velat ha … Vad tycker fröken? När en stor och stark karl inte vet vad han vill, hur ska då en stackars flicka kunna göra det?

— Vi går ut i köket och putsar silverskedarna, föreslog Anne. — Det är ett göra, som lyckligtvis inte fordrar att man tänker — för se tänka kan jag rakt inte i afton. Och så få vi tiden att gå.

Det gick en timme. Då, just som Anne lade ned den sista blänkande skeden, hörde de stora förstugudörren stängas. Båda sökte helt uppskrämda tröst i varandras ögon.

— Ja, se går han nu, fröken, flämtade Charlotta, går han nu, så här tidigt — då har det slagit i baklås alltihop och blir aldrig bra …

De flögo till fönstret. Herr Irving ämnade tydligen alls inte gå sin väg. Han och fröken Lavendel vandrade långsamt framåt mittelgången bort mot stenbänken.

— Ser fröken, ser fröken — han har lagt armen om livet på henne! viskade Charlotta den Fjärde i salig hänförelse. — Han måste ha friat till henne, annars skulle hon aldrig tillåta att han gjorde så där …

Anne grep Charlotta själv om hennes korta och tjocka midja och dansade runt med henne i köket, tills båda tappade andan.

— O, Charlotta, ropade hon förtjust, jag vet mig aldrig förut ha ägt några profetiska gåvor, men nu ska jag spå! … Det kommer att stå bröllop här i Ekostugan, innan lönnarnas blad hunnit rodna. Uttrycker jag mig, så att också en ann’ blir klok på vad jag menar?

— Ja, för all del, sade Charlotta, — Vad bröllop är, det vet man nog … Det var bara förut, som fröken talte så rörigt. Vad nu då — fröken gråter? Vad då för?


245