Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Poesi och prosa.

Det vore nog, när allt kommer omkring, en ganska lycklig förmåga att kunna betrakta vår nyktra värld genom ett hjälpmedel, som omgåve saker och ting med ett glädjens och friskhetens skimmer, osynligt för sådana prosaiska varelser som hon själv och Charlotta den Fjärde.

— När ska bröllopet stå? frågade hon efter en stunds tystnad.

— Den sista onsdagen i augusti. De skola vigas i trädgården inne i kaprifoliebersån — just det stället, där herr Irving friade till henne för tjugofem år sedan. Marilla, det är romantiskt, även om man uttrycker sig i prosaiska ordalag. Inga ska bjudas, utom fru Irving och Paul och Gilbert och Diana och jag och fröken Lavendels kusiner. Och med sex-tåget ska de fara för att sedan göra en bröllopsresa till Stillahavs-kusten. När de komma tillbaka på hösten, ska Paul och Charlotta flytta efter till Boston och stanna hos dem. Men Ekostugan ska lämnas kvar precis som den är — fastän de ska förstås sälja hönsen och kon och spika bräder för fönsterna — och varenda sommar komma de hit och bo i den. Det blir bra roligt. Jag skulle ha gått och sörjt borta i Redmond i vinter, om jag hade måst tänka mig den rara lilla Ekostugan öde och övergiven, med tomma rum — eller ännu värre, med främmande människor boende där. Men nu törs jag tänka på den, alldeles som jag varit van att se den — den ligger och väntar så nöjd och stilla på att sommaren ska komma och ha med sig liv och rörelse och skratt igen. —

Det fanns i Annes lilla värld ännu mera romantik än den, som fallit på de återförenade älskandes lott borta i Ekostugan. Anne råkade komma rakt på den en afton, då hon vandrade upp till Tallbacken längs skogsstigen och därför steg direkte in i familjen Barrys trädgård.

Diana Barry och Fred Wright stodo tillsamman under den lummiga pilen. Diana stödde sig mot dess gråa stam, med ögonfransarna fällda över ovanligt högröda kinder. Hennes ena hand fasthölls av Fred, som stod med sitt ansikte nedböjt över hennes och stammade någonting med mycket lågmäld och allvarlig röst. Det fanns inga andra människor till i världen utom de själva i detta trollska ögonblick, så att ingendera av dem såg Anne, som efter att i blinken ha uppfattat situationen på en gång bestört och

249