Poesi och prosa.
henne. Tänk nu, sådan god utgång allting har fått! Och jag har verkligen haft ett finger med i spelet! Fru Lynde säger förstås alltid, att vad som ska ske, det sker, men jag tycker ändå det är roligt att tänka sig, att man har varit ett försynens redskap … Och vådligt romantiskt — det kan man då inte förneka att det är!
— Det tycker du, det, men jag kan verkligen inte inse, vari det romantiska ligger, sade Marilla helt torrt.
Marillas oförgripliga mening var, att Anne gjorde för stor affär av hela giftermålshistorien och att hon hade fullt med arbete hemma för att rusta sig i ordning till högskolan, utan att behöva »sno i väg» till Ekostugan nära nog varenda dag för att hjälpa fröken Lavendel.
— Där bli allra först två unga människor osams, och ingendera vill ta första steget för att det ska bli gott och bra igen. Så far Steve Irving till Staterna, och när en tid förgått, så gifter han sig där, och det går rakt ingen nöd på honom, efter vad jag kan inse … Så dör hans hustru, och när den värsta änklingssorgen gått över, så får han idén att fara hem och titta efter, hur hans gamla flamma har det. Under tiden har hon levat ogift, förmodligen därför att hon varit kräsen och gubevars ratat dem, som möjligen anmält sig … Så råkas herrskapet på nytt och komma överens om att gifta sig — bättre sent än aldrig. Vad ligger det för romantik i detta?
— Rakt ingen, när du framställer det på det sättet, sade Anne i klagande ton. Det kändes alldeles, som om någon slagit en skopa kallt vatten över henne. — Det där låter då som rena, rama prosan … Men det blir så helt annorlunda, om man — ja, nu kommer jag med en bild, det kan inte hjälpas, Marilla — tittar på det genom poesiens synglas … Och nog är det ändå bra mycket roligare!
Anne hade nu åter hämtat sig efter kallduschen; hennes ögon glänste, och rodnaden hade stigit upp på hennes kinder.
Marilla tittade på det strålande unga ansiktet och höll inne med den sarkastiska anmärkning, hon hade på tungan. Kanhända dagades inom henne ett svagt medvetande av, att ett sådant där »poesiens synglas» ändå ibland kunde vara rätt bra att ha …
248