Poesi och prosa.
— Jag är så lycklig, sade Diana, men det är ju löjligt att tänka sig, att jag är förlovad …
— Hur är det egentligen att vara förlovad? undrade Anne nyfiket.
— Ja, kära du, det beror naturligtvis helt och hållet på vem man är förlovad med, svarade Diana med denna retsamma min av överlägsen visdom, som alltid antages av de förlovade gentemot dem, som icke äro det. — Det är förtjusande att vara förlovad med Fred — men jag tror det skulle vara rysligt otäckt att vara förlovad med någon annan …
— Trevligt för oss andra, det där, när det nu bara finnes en enda Fred, skrattade Anne.
— O, Anne, du förstår inte … sade Diana förtretad. — Inte mente jag så — men det är svårt att förklara … Nåja, det gör detsamma, du kommer ändå att förstå en gång i framtiden, när det blir din egen tur.
— Diana, min egen sötnos, visst förstår jag dig! Vad har man fantasi till, om inte för att bli i stånd att titta på livet med andra människors ögon?
— Du ska bli tärna åt mig, Anne, det är klart … Lova mig det — var du än är, när jag står brud!
— Jag ska komma från andra ändan av jorden, om så behövs, sade Anne högtidligt.
— Det kommer naturligtvis att dröja en bra tid ännu, sade Diana rodnande. — Tre år allra minst — för jag är bara aderton år, och mamma säger, att ingen av hennes döttrar får gifta sig förrän hon fyllt tjugoett år. För resten ämnar Freds pappa köpa Fletchers gård åt honom, och han vill ha åtminstone två tredjedelar betalda av vad den kostar, innan han låter Fred överta den i sitt eget namn. Men tre år ä’ minsann inte för mycket, när man ska lära sig hushåll, och jag ämnar sy så mycket nätta saker åt mig. I morgon ska jag börja virka mellanlägg att ha under sopptallrikar. Myra Gillis hade trettiosju mellanlägg, när hon gifte sig, och jag har föresatt mig, att jag ska då inte ha färre än hon.
— Nej, hur ska man kunna reda sig i ett hushåll med bara trettiosex mellanlägg, sade Anne med högtidlig min, men med skalken i ögonvrån.
251
