Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Poesi och prosa.

Diana såg sårad ut.

— Jag trodde inte du skulle göra narr av mig, Anne, sade hon förebrående.

— Käraste du, inte gör jag narr av dig, ropade Anne ångerfullt. — Jag bara skojade lite grand med dig. Jag tror du kommer att bli den sötaste lilla husmor i hela världen. Och visst är det rart av dig att redan göra upp, hur du ska ha det i ditt lilla drömhem.

Anne hade ej väl yttrat ordet »drömhem,» förrän det fängslade hennes fantasi, och hon började genast bygga på sitt eget. I det härskade naturligtvis en man med utomordentliga själsgåvor, mörklagd, stolt, med någon fallenhet för svårmod … Men underligt nog höll även Gilbert Blythe till där, och han lät inte visa bort sig, utan hjälpte egarinnan med att hänga upp tavlor, staka ut trädgårdsrabatter och förrätta diverse andra hemtrevliga sysslor, som den stolte och inbundne hjälten tydligen aktade under sin värdighet. Anne sökte mota bort Gilberts blid ur sitt drömslott, men den var mycket envis, så att Anne, som hade bråttom, gav slutligen upp försöket och fortsatte sitt luftiga byggnadsarbete med sådan framgång, att hennes »drömhem» stod både färdigt och möblerat, innan Diana åter tog till ordet.

— Du tycker nog det är litet lustigt, Anne, att jag är kär i Fred, när han är så olika den sortens man jag förut alltid sagt jag skulle gifta mig med — en, som är lång och ståtlig … Men hur det är, så önskar jag inte Fred lång och ståtlig, därför att —ja, du förstår, då vore han inte Fred. Det förstås, tillade hon med smått bekymrad min, vi komma att bli ett fasligt fett och knubbigt par. … Fast nog är det ändå bättre än om den ena av oss vore kort och tjock och den andra lång och mager, som Morgan Sloane och hans hustru. Fru Lynde säger, att hon alltid tänker på en etta och en nolla, när hon ser dem komma vandrande.

— Ja, sade Anne till sig själv den aftonen, när hon borstade håret framför sin spegel med förgylda ramen, jag är glad att Diana är så lycklig och belåten. Men när min tur kommer — om den nånsin gör det — så hoppas jag, att det måtte ligga någonting mera gripande och storslaget över det hela … Men

252