Bröllop i Ekostugan.
med boklärdom och fåfänga, att de inte ha rum för någonting annat. Dig ä’ det ingen fara med. Dig kommer inte högskolan att göra mycket ont, skulle jag tro.
Efter teet åkte Anne och Diana till Ekostugan, medförande all den blomsterskörd, som de lyckats förvärva, tack vare åtskilliga plundringståg till deras egna och grannarnas trädgårdar. De funno Ekostugan full av brådska och rörelse. Charlotta den Fjärde flög omkring med sådan iver och beskäftighet, att hennes blåa hårrosetter tycktes besitta förmågan att vara allestädes närvarande. Likt Henriks av Navarra vita hjälmbuske vajade Charlottas blåa bandrosetter alltid där striden stod som hetast.
— Gud ske lov och tack, att fröknarna kom, utbrast hon med den uppriktigaste känsla, här ä’ så fasligt mycket, som ännu är ogjort — och glasyren på tårtan vill inte stelna — och jag tänkte jag skulle ge silvret en sista avgnidning — och ungtupparna till majonnäsen springer därute ännu bakom hönshuset och gal, fröken Shirley … Och fröken Lavendel törs man inte anförtro en enda sak att uträtta … Jag blev riktigt tacksam, när herr Irving kom för ett par minuter se’n och hämtade henne ut på skogspromenad. Allting på sin rätta plats, fröken — kärlek är nog bra, men skall den blandas upp med matlagning och rengörning, så går det på sned med alltihop … Det är min tanke, fröken Shirley.
Anne och Diana arbetade och gnodde av alla krafter ända till klockan tio, med så utomordentliga resultat, att till och med Charlotta blev nöjd. Hon flätade sitt hår i oräkneliga flätor och klev omsider på mycket trötta små ben i säng.
— Jag känner på mig, att jag inte får en blund i ögona, fröken Shirley, så rädd är jag för att någonting ska gå galet i sista momangen … Tänk, om inte grädden går upp — eller herr Irving får slag och inte kan komma. …
— Han brukar väl inte ha några slaganfall, heller? sade Diana och visade båda groparna i sina runda kinder.
Charlotta den Fjärde var för Diana en outtömlig källa till nöje.
— Slaganfall ä’ inte sånt, som blir nå’n vana, ska jag säga fröken, svarade Charlotta med värdighet. — De komma som ett
255
