Bröllop i Ekostugan.
— Jo, det är vackert, svarade Gilbert och såg ned i Annes uppåtriktade ansikte. — Men hade det inte varit ännu vackrare, Anne, om det inte hade varit någon skilsmässa eller något missförstånd — om de vandrat hand i hand hela vägen genom livet, utan några minnen bakom sig utom dem, de haft gemensamt?
Anne kände sitt hjärtas slag bli sällsamt oroliga, och för första gången slog hon ned ögonen under Gilberts blick. Färgen steg och sjönk på hennes ansikte. Det var som om ett täckelse, vilket höljt hennes inre medvetande, plötsligt dragits åt sidan och för hennes syn uppenbarat en värld av hittills aldrig anade känslor och verkligheter. Kanhända, när allt kommer omkring, träder inte det »vidunderliga» in i ens liv med pomp och ståt och jublande klang, likt en båld riddersman, som nalkas på sin eldiga springare, kanske det smyger sig intill en stillsamt och lugnt som en gammal vän, kanske det ter sig som den nyktra vardagligheten, tills med ens en plötslig stråle av ljus kastas däröver och röjer den skönhetsvärld, som bor där inom … Kanske — kanske att kärlek slår ut ur knoppens gröna hylsa.
Så föll täckelset åter, men den Anne, som vandrade uppåt den mörknande stigen, var ej alldeles samma Anne, som kommit åkande så glatt framåt den aftonen förut. Flickåren lågo bakom henne, som undanskjutna av en osynlig hand, och framför henne öppnade sig hennes tillvaro som ung kvinna, med all dess tjusning och hemlighetsfullhet, dess sorger och fröjder.
Gilbert sade ingenting mera, men han blickade in i framtiden även han, och han mindes det uttryck, han nyss sett avspeglat i Annes känsliga ansikte. Fyra års allvarligt, strävsamt arbete — och sedan väntade honom belöningen av ett samlat kunskapsmått och ett hjärta, som länge varit hans i kärlek och tro.
Bakom dem i trädgården slumrade den lilla Ekostugan försänkt i skuggor. Den var ensam, men ej övergiven för alltid. Ännu var det ej slut med drömmar och skratt och glättig levnadslust; det skulle komma framtida, soliga somrar till den lilla stugan, och den hade råd att vänta. Och på andra sidan floden i det slocknande purpurskimret lågo ekona och bidade sin tid.
