Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Bröllop i Ekostugan.

mycket buller som möjligt, men när den starka klangen dött bort, ljöd från uddar och vikar och skogsbryn på andra sidan floden ett melodiskt och mångstämmigt spel av »älvors bröllopsklockor,» vilka tonade så klara och milda och med allt svagare »bing-bång», »bing-bång» — alldeles som om fröken Lavendels älskade ekon bjödo henne hälsning och farväl. Och så, med denna signade klockeklang tonande omkring sig, åkte fröken Lavendel bort från sitt gamla liv av drömmar och fantasier till en fullare verklighetstillvaro i den idoga världen där borta på andra sidan.

Två timmar senare kommo Anne och Charlotta vandrande tillbaka på stigen. Gilbert hade gått till Grafton i ett ärende, och Diana hade lovat »en viss person» att återvände hem så fort som möjligt. Anne och Charlotta skulle nu göra i ordning efter festen och stänga den lilla Ekostugan. Trädgården låg i full belysning av aftonsolens sken, med fladdrande fjärilar och surrande bin, men det lilla huset hade redan över sig en ödslighetens och övergivenhetens prägel.

— Ack, ack, vad här ser ensligt ut! snyftade Charlotta den Fjärde, som gråtit hela vägen hem från stationen. — Ett bröllop ä’ då inte mycket roligare än en begravning, när allting är förbi …

Det blev en arbetsam eftermiddag. Blomsterdekorationerna skulle tagas ned, glas och porslin diskas. De goda saker, som blivit över, packades ned i en korg för att fägna Charlottas yngre bröder där hemma. Anne gav sig ingen ro, förrän allting åter var ordnat och insatt. Sedan Charlotta gått hem med sitt läckra rov, gick Anne genom de tysta rummen och stängde för fönsterluckorna, med en känsla som om hon ensam vandrade genom någon öde festsal. Därefter låste och reglade hon dörren och satte sig under silverpoppeln för att vänta på Gilbert. Hon kände sig ganska trött, men hennes hjärna var i livlig verksamhet.

— Vad tänker du på, Anne? frågade Gilbert, som kom framåt stigen. Hästen och kärran hade han lämnat uppe på landsvägen.

— På fröken Lavendel och herr Irving, svarade Anne drömmande.

— Är det inte härligt att veta att allt har fått en sådan lycklig utgång — att de ha funnit varandra igen efter så många års skilsmässa och missförstånd!


259