Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hemma hos herr Harrison.

jagat skräck i varje fågel utom en papegoja, bar han Ingefäras bur in i nästa rum och stängde dörren. Ingefära tjöt, gnisslade och svor och uppförde sig på ett sätt, som fullkomligt motsvarade hennes rykte. Men när hon fann, att hon var ensam, försjönk hon i trumpen tystnad.

— Ursäkta mig och fortsätt, sade herr Harrison och satte sig åter ned. — Min bror sjömannen kunde aldrig lära den fågeln att uppföra sig som folk.

— Jag åkte hem, och när vi druckit te, gick jag ut i kätten. Herr Harrison — Anne lutade sig framåt och knäppte på sitt forna barnsliga sätt ihop händerna, medan hennes stora grå ögon bönfallande blickade in i herr Harrisons förlägna ansikte — min egen ko stod kvar i kätten. Det var er ko, som jag hade sålt åt kreaturshandlaren.

— Kors i alla dar! utbrast herr Harrison, ytterst förbluffad över denna oförutsedda utgång. — Det var då en högst besynnerlig händelse!

— Åh, det ligger alls ingenting besynnerligt i att jag ställer till tråkigheter för mig själv och andra människor, sade Anne undergivet. — Det är jag känd för. Man kunde väl tycka, att jag borde ha vuxit ifrån det vid det här laget — jag fyller sjutton år nästa mars — men tro aldrig det! … Herr Harrison, är det förmätet att hoppas, att ni förlåter mig? Jag fruktar, att det inte längre går att skaffa tillbaka er ko, men här har ni åtminstone pengarna för henne — eller också kan ni få min i stället, om ni hellre vill det. Det är en mycket präktig ko. Och jag kan inte uttrycka med ord, hur ledsen jag är över det alltihop.

— Seså, lilla fröken, det tala vi inte mera om, sade herr Harrison vänligt. — Det spelar ingen roll — rakt ingen … När olyckan är framme, så — Också jag förhastar mig rätt ofta — gör och säger vad jag sedan ångrar. Men det rår jag inte för, och människor få ta mig sådan jag är … Ja, jag säger bara det, hade det kotrollet varit uppe i min utställningskål … Men hon var ju inte det, så det är ingen skada skedd. Ja, tack, får jag ta er ko i stället, eftersom ni ändå tycks vilja göra er av med henne.

— Tack, snälla herr Harrison! Jag är så glad ni inte är ond. Jag var så rädd för att ni skulle bli det.


19