Hemma hos herr Harrison.
var den hade sin plats. Det skulle ju kunna hända, att den alls inte fanns …
— Ni kan gärna titta in och prata med mig ibland, tyckte herr Harrison, när hon sade farväl. — Vi bo ju inte långt från varandra, och grannsämja är bra. Den där föreningen, ni talte om, intresserar mig verkligen en smula … Vem vet, vad den kan uträtta. Nå, vem ska ni ge er i kast med allra först?
— Vi ämna visst inte bråka med några människor — det är bara ställen vi ämna förbättra, sade Anne i vänlig ton.
Inte var det väl gubben Harrisons mening att driva med deras plan?
När hon hade gått, satt herr Harrison och tittade efter henne genom sitt fönster — en mjuk och smidig flickgestalt, som med lätta steg trippade över fälten i solnedgångens dunkelröda skimmer.
— Jag är en knarrig och tvär gammal stofil, sade han högt, men det är någonting med den där flickungen, som kommer mig att känna mig upplivad och föryngrad — och den förnimmelsen är så behaglig, att jag gärna skulle vilja ha den upprepad då och då.
— Vad har den där näbbgäddan här att göra? pep Ingefära hånande.
Herr Harrison knöt näven åt papegojan.
— Din förhärdade fågel, muttrade han, jag nästan önskar, att jag vridit nacken av dig med samma min bror kom hem med dig … Du har allt ställt till bra mycket förtret för mig …
Anne skyndade hem med glada steg och berättade genast sina erfarenheter för Marilla. Denna hade blivit ganska ängslig över hennes långa bortovaro och stod just på vippen att bege sig ut för att leta efter henne.
— Detta är ändå en riktigt trevlig och bra värld, när allt kommer omkring, slöt Anne helt belåtet. — Fru Lynde klagade häromdagen över, att det var så motigt allting — väntar man sig någonting roligt, så blir det bara pannkaka av alltihop, och ingenting är vad man tror det vara … Ja, det kanske nog är sant. Men då ha vi ju också en annan sida av saken. Ledsamheterna bli inte heller alltid så svåra, som vi föreställa oss — de få ofta en mycket bättre utgång än vi vågat hoppas … Här gick ju jag
23
