Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Olika meningar.

risbastu och må väl därav. Kroppsaga som den allra sista utvägen — det ska bli min regel.

Gilbert hade nu försökt att göra båda de tvistande väninnorna i lag, och följden blev den vanliga — ingendera var belåten. Jane knyckte på nacken.

— Jag smäller mina ungar, så fort de äro stygga. Det är det enklaste och behändigaste sättet att få dem hyggliga.

Anne gav Gilbert en blick, full av besvikenhet.

— Aldrig kommer jag att bära hand på ett barn, upprepade hon med fast stämma. — Jag känner mig övertygad om, att det varken är rätt eller nödvändigt.

— Antag att en pojke morskar sig och blir näsvis, när du säger åt honom att göra någonting, sade Jane.

— Då ska jag hålla kvar honom efter skolans slut och tala vänligt, men bestämt med honom, sade Anne. — Det finns någonting gott hos varenda människa, bara man förstår att leta reda på det. Det är lärarens plikt att locka fram och utveckla detta. Så sade vår pedagogiklärare på seminariet till oss, det minns du nog. Tror du, att du lockar fram det goda hos ett barn genom att slå det? Visst inte.

— Ämnar du inte straffa barnen alls, när de bära sig illa åt? frågade Gilbert.

— Jo, det blir jag väl tvungen till, fastän rysligt tråkigt kommer det att bli. Jag får låta dem sitta efter eller ställa dem i skamvrån eller ge dem så och så många rader att skriva.

— Jag förmodar du inte ämnar straffa flickorna genom att låta dem sitta hos gossarna, sade Jane spetsigt.

Gilbert och Anne sågo på varandra och smålogo litet förläget. En gång hade det hänt, att Anne till straff hade fått sitta bredvid Gilbert, och följderna härav hade blivit både tråkiga och långvariga.

— Kommer tid, kommer råd, sade Jane filosofiskt, när de skildes åt.

Anne gick tillbaka till Grönkulla längs Björkstigen, som låg där skuggig, susande och doftande av ormbunkar, genom Violernas dal och förbi »Pil, pil susa!» där solglimtarna lekte kurra gömma med varandra under lövverket — alla de kära ställen, som

26