Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Olika meningar.

hon och Diana givit namn åt för så länge sedan. Hon vandrade långsamt, njöt av skogens och ängens härlighet och den stjärnströdda sommarskymningen och begrundade samtidigt de nya plikter, hon skulle åtaga sig från och med morgondagen. När hon kom upp på Grönkullas gård, trängde fru Lyndes högljudda och viktiga röst ut genom det öppna köksfönstret.

— Fru Lynde har kommit upp för att ge mig goda råd för morgondagen, tänkte Anne med en liten grimas, men jag tror man aktar sig!.. Hennes goda råd äro som peppar, tycker jag — utmärkt i en liten nypa, men obehagligt retande i stora mängder. Jag springer i stället bort och pratar en stund med herr Harrison.

Det var ej första gången, som Anne hälsade på hos herr Harrison sedan den sorglustiga händelsen med Jerseykon. Hon hade varit där åtskilliga kvällar, och hon och den underlige enstöringen voro nu mycket goda vänner, fastän det nog fanns stunder, då Anne fann den »rättframhet», varöver han själv var så stolt, en smula besvärlig. Ingefära betraktade henne alltjämt med misstänksamma blickar och underlät aldrig att hälsa på henne med det hånfulla tillropet »näbbgädda».

Herr Harrison hade förgäves sökt ta ur sin fågel denna fula ovana genom att livligt hoppa upp från sin plats, så ofta han såg Anne komma, och utropa:

— Kors i alla dar — här ha vi den där lilla söta flickan igen! — eller någonting lika smickrande. Men Ingefära genomskådade hans avsikt och gick inte i fällan. Anne fick aldrig veta, hur många artigheter herr Harrison sade henne bakom hennes rygg — i hennes närvaro höll han sannerligen inne med dem.

— Jaså, ni har varit ute i skogen och skurit ris till i morgon! hälsade han, när Anne steg uppför hans förstugukvist.

— Ne-ej då, det kan jag försäkra, sade Anne harmset. Hon var ett utmärkt föremål för skämt, därför att hon alltid tog saker och ting så djupt allvarligt. — Ett ris skall aldrig förekomma i min skola, herr Harrison. En pekpinne är jag naturligtvis tvungen att ha, men den ska jag bara ha för att peka med.

— Åhja, linjalen duger ju också i värsta fall.

— Inte till vad ni menar. Jag ämnar aldrig slå mina skolbarn.