Skolmamsellens första dag.
V.
Skolmamsellens första dag.
När Anne denna morgon kom fram till skolan — för första gången hade hon följt Björkstigen döv och blind för dess tjusning — var allting lugnt och stilla.
Den föregående lärarinnan hade dresserat barnen att sitta ordentligt på sina platser, när hon kom in, och när Anne trädde in i skolsalen, möttes hon av prydliga rader morgonfriska ansikten och klara, nyfikna ögon. Hon hängde upp sin hatt och ställde sig därefter framför sina lärjungar i den tysta förhoppningen, att hon ej såg så rädd och enfaldig ut, som hon kände sig, och att de ej skulle märka, hur hon darrade.
Hon hade suttit uppe till nära tolv kvällen förut och fått ihop ett nätt litet tal, varmed hon ämnade hälsa sina lärjungar vid skolans början. Hon hade arbetat ut det och förbättrat det med ganska mycken möda, och hon hade lärt sig det utantill. Det var ett mycket bra tal, och där funnos flera riktigt goda uppslag, om ömsesidig hjälp och allvarlig strävan efter kunskap. Enda felet var, att nu mindes hon inte ett enda ord därav …
Efter vad som tycktes henne ett år — det var i själva verket tio sekunder — sade hon med matt röst:
— Var snälla och tag era testamenten! — varpå hon andlös sjönk ned på sin stol i skydd av det prassel och det dunkande med pulpetlock, som följde. Medan barnen läste sina verser, sökte Anne samla sina förflugna tankar och mönstrade samtidigt den lilla skara av unga pilgrimer, hon nu skulle föra an på den långa vandringen.
De flesta av dem kände hon ganska väl till. Hennes egna klasskamrater hade slutat skolan förra året, men de övriga hade alla deltagit i undervisningen samtidigt med henne, utom första förberedande och ett tiotal barn, vilkas föräldrar nyligen flyttat in till Avonlea. Naturligtvis kunde de vara precis lika jämnstrukna som de andra — men å andra sidan skulle där ju också kunna
29
