Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skolmamsellens första dag.

finnas ett snille med bland dem … Denna tanke verkade oerhört uppiggande.

Anthony Pye satt för sig själv på en ytterplats. Han hade ett mörkt och trumpet litet ansikte och stirrade på Anne med ett fientligt uttryck i sina svarta ögon. Anne föresatte sig genast, att hon skulle vinna den gossens tillgivenhet och samla glödande kol på familjen Pyes huvud.

I en annan vrå satt en främmande pojke tillsamman med Arty Sloane, en liten pys, som såg helt pigg ut med sin lilla trubbnos, sitt fräkniga ansikte och stora ljusblå ögon, omgivna av vitaktiga ögonhår. Det var förmodligen gossen Donnell, och skulle man döma efter yttre likhet, satt hans syster på andra sidan gången bredvid Mary Bell.

Anne undrade, vad för slags mor flickan hade, som kunde skicka henne till skolan klädd såsom hon var. Hon bar en urblekt skär sidenklänning, garnerad med en myckenhet tarvliga bomullsspetsar, solkiga vita getskinnskor och silkesstrumpor. Hennes rödgula hår var upplagt i en oräknelig mängd trassliga och stela lockar, krönta av en väldig, skär bandrosett, större än huvudet självt. Att döma av minen var hon särdeles belåten med sig själv.

En blek liten varelse med släta vågor av fint och silkeslent ljusbrunt hår fallande ned över axlarna måste vara Annetta Bell — förmodade Anne. Hennes föräldrar hade nyligen flyttat sitt hus, så att de kommit att bo inom Avonleas skoldistrikt. Tre bleknosiga små flickor, som sutto tätt tillhopa framför samma pulpet, hette säkerligen Cotton, och det kunde nog ej råda något tvivel om, att den lilla skönheten med de långa bruna lockarna och de mandelformiga ögonen, som kastade koketta blickar på Jack Gillis över kanten av sitt testamente, var Prillie Rogerson, vilkens pappa nyligen gift om sig och hämtat hem Prillie från hennes mormor i Grafton.

En lång, tafatt flicka, som satt inne vid väggen och tycktes ha flera händer och fötter än hon gjorde med, gav Anne någon anledning till undran. Längre fram fick hon veta, att hon hette Barbara Shaw och kommit för att bo hos en släkting i Avonlea. Sedermera kom hon även underfund med, att om Barbara

30