Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skolmamsellens första dag.

skämmas framme vid katedern i en timme, och — ett straff, som han fann vida kännbarare — Anne tog hand om hans gräshoppor. Hon stoppade dem i en ask, och på hemvägen släppte hon ut dem i Violernas dal. Men Morley trodde, både då och allt framgent, att hon tog hem dem och behöll dem att roa sig själv med på lediga stunder.

Den andre syndaren var Anthony Pye, som hällde de sista dropparna av den flaska, som innehöll vatten till griffeltavlan, ned på ryggen på Aurelia Clay. Anne tog Anthony avsides och talade med honom om vad man kunde fordra av en ung man med både huvudets och hjärtats bildning — en gentleman alltså — och hon inskärpte noga hos honom, att sådana aldrig brukade hälla vatten ned på halsen på någon människa. Hon ville, att alla hennes gossar skulle bli gentlemän, sade hon.

Hennes lilla föreläsning var både vänlig och rörande, men tyvärr förblev Anthony absolut oberörd. Han hörde på henne under tystnad, med samma trumpna ansiktsuttryck, och när han fick gå, visslade han trotsigt. Anne suckade, men tröstade sig med, att Rom byggdes inte på en dag. Man måste tydligen ha tid på sig även för att vinna en Pyes tillgivenhet. I själva verket kunde det nog vara tu tal om, huruvida en Pye hade någon tillgivenhet att skänka bort, men Anne hyste goda förhoppningar i fråga om Anthony, som bestämt kunde bli en rätt trevlig pojke, om han bara lade bort sin fula vana att se tjurig och trumpen ut.

När undervisningen var slut och barnen hade gått, sjönk Anne trött ned på sin stol. Hennes huvud värkte, och hon kände sig märkvärdigt modlös. Hon hade intet verkligt skäl för att känna sig besviken och missmodig, ty ingen svårare olycka hade ju hänt. Men Anne var just nu mycket trött och benägen för att tro, att hon aldrig skulle lära sig att tycka om att undervisa. Och hur gräsligt skulle det inte bli att göra någonting, som man har motvilja för, varenda dag, som Gud ger, i — ja, vad ska man säga, kanske fyrtio år? …

Anne var tveksam, huruvida hon skulle sätta sig och gråta ut nu medsamma eller vänta, tills hon kommit i lugnet på sin lilla vita kammare därhemma. Innan hon hunnit fullt bestämma sig, ljöd det ett trippande av höga klackar och ett frasande av siden

32