Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skolmamsellens första dag.

någonsin lyckades vandra utför gången utan att snava på sina egna eller någon annans fötter, ritade hennes kamrater ett stort kors på väggen för att fira den sällsynta tilldragelsen.

Men när Annes ögon mötte den gossens, som satt vid den främsta pulpeten mitt emot hennes egen, for det en underlig liten darrning genom henne, som om hon verkligen hade funnit sitt snille … Hon visste, att detta måste vara Paul Irving och att fru Rachel Lynde för en enda gångs skull haft rätt, då hon förutspådde, att han skulle vara olik de andra barnen i Avonlea. Än mer — Anne märkte genast, att han var olik även alla andra barn och att en själ, nära besläktad med hennes egen, blickade henne till mötes ur de mycket mörka blå ögon, som så trohjärtat höllos riktade på henne.

Hon visste, att Paul var tio år, men han såg ej ut att vara mer än åtta. Han hade det vackraste lilla ansikte, hon någonsin sett hos ett barn — dragen voro så veka och förfinade, och de omramades av en sky av brunt, lockigt hår. De röda och fylliga små läpparna bildade en vacker båge och röjde en liten antydan till gropar, när de logo.

Han hade ett stilla, allvarligt och tankfullt uttryck, som om hans själ vore bra mycket äldre än hans kropp. Men när Anne milt log mot honom, gav den allvarliga minen vika för ett leende av tack och förstående, vilket tycktes lysa upp hela hans varelse och förklara den. Och ur detta leende, som föreföll så fritt och naturligt, att det nästan var omedvetet, talade redan en personlighet av sällsynt finhet och mildhet. Med detta snabba utbyte av leenden hade Anne och Paul blivit trofasta vänner för alltid, innan ännu ett ord växlats mellan dem.

Dagen förgick som en dröm. Anne kunde aldrig tydligt återkalla den i minnet sedermera. Hon nästan hade en förnimmelse av, att det icke var hon, som undervisade, utan någon annan. Hon hörde upp läxlag och gjorde i ordning tal och författade stilövningar alldeles mekaniskt. Barnen uppförde sig mycket väl; det var endast två gånger hon behövde ta i med hårdhandskarna.

Morley Andrews ertappades med att köra ett fyrspann »tämda» gräshoppor av och an på sin pulpetsskiva. Morley fick stå och

31