Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På besök hos familjerna.

till mejeriet i Carmody, om det var sant, att varenda familj måste nästa sommar ha sin mjölkpall glödritad och handmålad och försedd med en broderad dyna …

Trots — eller måhända, sådan är ju den mänskliga naturen — tack vare allt detta, kände sig föreningen vid den allra bästa vigör och grep sig modigt an med den enda förbättring den kunde hoppas åstadkomma denna höst.

På det andra sammanträdet, som hölls i fru Barrys förmak, föreslog Oliver Sloane, att man skulle öppna en insamling i ändamål att lägga nytt spåntak på och måla om tingshuset, och förslaget fann allmänt bifall, vilket noggrant fördes till protokollet av sekreteraren. Därefter tillsattes en kommitté, som till ordförande fick fröken Jane Andrews, och denna kommitté fördelade arbetet — eller rättare sagt landsvägarna. Anne och Diana skulle »bearbeta» invånarna i alla hus utmed vägen till Nybro; Gilbert och Fred skulle för samma ändamål taga Vitsandsvägen och Jane samt Gertie Pye Carmodyvägen.

— För det är som så, förklarade Gilbert för Anne, när de gingo hem tillsamman genom spökskogen, att invid den vägen bo alla Pyar, och de ge minsann inte en kopparslant, såvida inte någon av deras egna plockar den ur dem.

Den följande lördagen begåvo sig Anne och Diana ut. De åkte till slutpunkten av den väg, som blivit dem anförtrodd, och gingo in i husen på hemvägen. De första de stego in hos voro »flickorna Andrews.»

— Om Catherine är ensam, då kanske vi få någonting, sade Diana, men är Eliza hemma, blir det aldrig ett dugg.

Eliza var hemma — i allra högsta grad — och såg bistrare ut än vanligt. Fröken Eliza var en av dessa människor, som ge en det intrycket, att livet i sanning är en jämmerdal, och att ett leende — ett skratt var aldrig värt att nämna — är en särdeles onödig och klandervärd muskelansträngning. Flickorna Andrews hade varit flickor i sina modiga femtio år och tycktes äga alla förutsättningar att förbli så till sin levnads slut. Det påstods, att Catherine ännu ej alldeles uppgivit hoppet, men Eliza, som var född pessimist, hade aldrig haft något. De bodde i en liten brun stuga i en solig vrå invid brynet av Mark Andrews bokskog. Eliza

38