Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På besök hos familjerna.

brukade klaga över, att sommarvärmen där var gräslig, men Catherine sade, att stugan låg så skönt i lä för stormarna om vintern.

Eliza sydde rutor till ett lapptäcke, ej därför att något täcke behövdes, utan helt enkelt som en protest mot de flärdfulla spetsar, Catherine virkade. Eliza lyssnade med rynkad panna, Catherine med ett småleende, då flickorna redogjorde för sitt ärende. Visserligen snörpte Catherine åter ihop munnen och såg förläget brottslig ut, så ofta hon mötte Elizas blick, men i nästa sekund kom leendet tillbaka.

— Om jag hade sedlar att slösa med, sade Eliza vresigt, skulle jag tutta eld på dem och roa mig åt den granna lågan — men till tingsstugan gåve jag dem inte, nej inte ett öre. Vad är den byggnaden till för nytta, — möjligen för ungt folk som ni att stämma möte och nojsa uti, när ni mycket hellre borde vara hemma och ligga i era sängar.

— Kära Eliza, ungt folk får lov att ha litet förströelse, invände systern.

— Det måtte väl inte behövas. Vi drevo inte omkring i några lokaler, när vi voro unga. Men det lider mot världens yttersta tider.

— Du måste se saker och ting litet från den ljusa sidan, syster Eliza.

— Det finns ingen ljus sida.

— Jo då — det finns det visst, utbrast Anne, som ej förmådde under tystnad åhöra ett så kätterskt uttalande. — Här finnas ju tvärtom många ljusa sidor, fröken Andrews. Världen är härlig att leva uti.

— Du lär nog komma till en annan åsikt, när du fått pröva på den så länge som jag, svarade fröken Eliza kyligt, och då kanske du också har mist lusten att förbättra den. Hur mår din mor, Diana? Bevara mig väl, så hon har fallit av den senaste tiden. Hon ser förfärligt skral ut. Och hur länge dröjer det, tills Marilla blir stenblind, Anne?

— Doktorn tror inte hennes ögon komma att försämras, om hon är mycket aktsam och försiktig, svarade Anne litet osäkert.

Eliza ruskade på huvudet.

— Ack ja, det där känner man! Så säga doktorerna alltid

39