På besök hos familjerna.
på så mycket för att kunna visa sig riktigt spendersam ibland … Men fru Lynde påstår, att det där »ibland» aldrig kommer.
Längre fram på kvällen berättade Anne för Marilla, vad de upplevat hos familjen Blair.
— Vi bundo hästen, och så knackade vi på köksdörren. Ingen kom, men dörren stod öppen, och vi kunde höra någon inifrån skafferiet, som muttrade och brummade fasligt. Vi kunde inte urskilja några ord, men Diana sa’, att hon alltid kan höra på tonfallet, när någon svär … Det kan jag aldrig tro om herr Blair, som jämt är så snäll och beskedlig, men nog kanske han var frestad att göra det, för kan Marilla tänka sig — när den stackars karlen kom ut till oss, så var han röd som en pion, och svetten rann utför hans ansikte, och så hade han på sig ett av sin hustrus stora bruna linneförkläden. »Jag får inte av mig det här eländet», sade han, »för banden ha gått i knut och jag rår inte med att slita av dem, så fröknarna få vara goda och ursäkta mig.»
Vi sade »åh för all del, det märks ju inte!» och stego in och satte oss ned. Herr Blair satte sig också ned och vred på förklädet, så att han fick det på ryggen, och så rullade han upp det till ett bylte, men han såg så generad och olycklig ut, att jag riktigt tyckte det var synd om honom, och Diana sade hon var rädd att vi kommo olägligt. »Nej bevars — tycker nå’n det!» sa’ herr Blair — han är nu alltid så artig — »jag har bara litet bråttom — jag höll minsann på att rusta mig i ordning till att röra till en kaka. Hustru min fick ett telegram i dag, att hennes syster från Montreal kommer i kväll, och hon har farit till stationen för att möta henne, och till mig sa’ hon, att jag skulle ha i ordning en tekaka … Hon skrev ut satsen och sa’ en hel hop muntligt, men det har sannerligen redan fallit mig ur minnet … Så står här skrivet: »krydda efter smak»! Det är lätt sagt. Vems smak? Hur vet jag, om min smak är som andras? Här har jag både kanel och vanilj och muskotblomma — jag lägger väl i en tesked av vardera sorten, så bli alla nöjda.» Ja, Marilla, så sa’ han.
Åh, vad det gjorde mig ont om den stackars mannen, som stod där i sitt förkläde och skulle vara köksa. Jag har hört talas om äkta män, som stå under toffeln, och här hade jag väl ett lysande exempel! … Jag hade på tungan att säga: »Herr
41
