På besök hos familjerna.
Blair, om ni lämnar ett bidrag till tingshuset, ska jag blanda ihop smeten åt er.» Men så tyckte jag det skulle vara rätt hjärtlöst att så där sätta kniven på strupen på honom, så att jag erbjöd mig att röra till kakan åt honom utan några villkor alls. Marilla må tro han blev glad! Han sa’, att han hade brukat baka sitt eget bröd åt sig, innan han blev gift, men kaka trodde han översteg hans förmåga … Och ändå ville han så ogärna, att hans hustru skulle bli snopen och förargad när hon kom hem.
Han skaffade mig ett annat förkläde, och Diana vispade äggen, och jag rörde till smeten. Herr Blair sprang omkring och hämtade vad som behövdes. Han hade alldeles glömt bort sitt förkläde, och när han sprang, fladdrade det efter honom, och Diana sa’, att hon rent höll på att dö av skratt … Se’n sa’ han, att gräddningen kunde han nog sköta själv — sådan hade han gjort förr — och så bad han att få se vår lista och tecknade sig för fyra dollars. Så nog fingo vi vår belöning, alltid … Men även om han inte givit en cent, skulle jag alltid ha känt, att vi övat verklig kristlig barmhärtighet, när vi hjälpte honom. —
Nästa hållplats var hos Theoder White. Varken Anne eller Diana hade någonsin varit där, och de voro endast helt flyktigt bekanta med fru White, som ej åtnjöt något rykte för gästfrihet. Skulle de gå in stora vägen eller köksvägen?
Medan de höllo en viskande rådplägning härom, uppenbarade sig fru White på förstugukvisten med famnen full med tidningar. Dem lade hon skyndsamt ned den ena efter den andra på förstugubron och dess trappsteg, och sedan fortsatte hon med en hel liten stig av gamla tidningar ända fram till sina förbluffade gästers fötter.
— Får jag be, att ni väl torka av era fötter i gräset och sedan gå på de här tidningarna, sade hon med ängslig iver. — Jag har nyss sopat alla golven och vill inte ha någon smörja indragen … Vägen är bra nog smutsig efter regnet i går.
— Understå dig inte att skratta! viskade Anne varnande, medan de försiktigt stego på de utbredda tidningarna. — Och jag ber och bönfaller dig, Diana, titta inte på mig, vad hon än säger, för då kan jag inte hålla mig allvarsam.
Tidningsstigen ledde tvärs över förstugan och in i ett
42
