Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Pliktens väg.

Och det blir ett förskräckligt ansvar att få två sex års barnungar att se efter — tvillingar, jo jag tackar!

Marilla hyste den föreställningen, att tvillingar voro dubbelt så svåra som »udda» barn.

— Det är mycket intressant med tvillingar, åtminstone när det bara är ett par, sade Anne. — Det är först när det är två eller tre par, som det blir enformigt. Och jag tror, att det blir riktigt bra för Marilla att ha någonting att roa sig med, när jag är borta i skolan.

— Åh, kära du, för den delen så vet jag just inte vari nöjet skulle bestå … Bara ökat bråk och besvär, skulle jag förmoda. Om de åtminstone vore så pass försigkomna som du var, när jag tog dig. Dora har jag inte så mycket emot — hon förefaller stillsam och beskedlig. Men den där Davy är en ryslig bråkstake.

Anne var barnkär, och det gjorde henne innerligt ont om de Keithska tvillingarna. Minnet av hennes egen försummade barndom stod ännu mycket livligt för henne. Hon visste, att Marillas enda sårbara punkt var hennes nitiska uppgående uti vad hon ansåg vara sin plikt, och Anne ledde nu sin bevisföring helt skickligt in i denna fåra.

— Om Davy är vanartig, så är det väl så mycket större skäl för att han får god handledning, inte sant, Marilla? Om inte vi ta dem, kunna vi ju rakt inte veta, vem som gör det eller vad för slags inflytelser, som komma att omge barnen. Tänk om fru Keiths närmaste grannar, Sprotts, toge dem! Fru Lynde påstår, att Henry Sprott är den gudlösaste karl, som går i ett par stövlar, och barnen ljuga så det är synd och skam … Skulle det inte vara hemskt att ha tvillingarna i en sådan omgivning och låta dem få lära sådant? Eller om de kommo till Wiggins! Fru Lynde säger, att Wiggins säljer allting i hemmet, som kan säljas, och föder upp familjen med blå skummjölk. Du skulle inte tycka om, att dina släktingar finge svälta, Marilla, även om det bara är bryllingar … Jag tycker, att det är vår klara plikt att ta dem.

— Det är väl det, då, medgav Marilla dystert. — Jag får väl säga åt Mary, att jag tar dem. Du behöver inte se så förtjust ut, Anne. Det här innebär betydligt mera arbete för dig.

50