Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Pliktens väg.

Ett vänligt ord, ett leende från henne var i stånd att hos den, med vilken hon kom i en aldrig så flyktig beröring, förvandla en tung och bitter stämning till spänstig hoppfullhet.

Slutligen reste Gilbert sig motvilligt.

— Nu skall jag kila upp till Mac Phersons. Moody Spurgeon kom hem i dag från seminariet över söndagen, och han har med sig en bok, som jag har fått låna av professor Boyd.

— Och jag får lov att göra i ordning Marillas te. Hon gick för att hälsa på fru Keith nu på eftermiddagen, och hon kommer tillbaka rätt vad det lider.

Anne hade teet färdigt, när Marilla kom hem. Elden sprakade muntert, en vas med lätt frostbitna ormbunkar och rubinröda lönnlöv prydde bordet, och en aptitlig doft av bräckt skinka och rostat bröd spred sig i rummet. Men Marilla sjönk ned i sin stol med en djup suck.

— Värka dina ögon? Har du ont i huvudet? frågade Anne oroligt.

— Nej, jag är bara trött — och ledsen. För Marys och barnens skull. Mary är döende — det kan omöjligt räcka länge. Och vad tvillingarna anbelangar — jag anar inte, vad som skall bli utav dem …

— Har deras farbror inte svarat?

— Jo, Mary har fått ett brev från honom. Han arbetar med skogshygge och timmeravverkning och säger, att han kan platt omöjligt taga barnen förrän till våren. Då ämnar han gifta sig, så att han får ett hem att hämta dem till, och så säger han, att intill dess får hon be någon av grannarna ta hand om dem. Men det säger hon, att hon omöjligen kan … Mary har just aldrig dragit jämnt med folket i East Grafton. Summan av det hela är, Anne, att jag är säker på, att Mary vill att jag ska ta barnungarna — hon sa’ det inte med ord, men hon såg så ut.

— Åh! — Anne slog ihop i händerna, utom sig av glad förväntan. — Och det gör väl Marilla naturligtvis — säg?

— Jag har ännu inte beslutat mig, sade Marilla litet vresigt. — Jag ger mig inte in på saker och ting så besinningslöst som du brukar göra, Anne. Jag får nu säga, att för släktskapens skull — vi ä’ bryllingar — är jag bra litet skyldig att göra någonting.

Montgomery, Anne.4
49