Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Tvillingarna använda.

inte hälften så hungrig som jag. Jag var ju i rörelse hela tiden, medan vi åkte … Den här kakan var väldigt god — så mycket pomeransskal i den! Vi ha inte haft någon kaka hemma på vådligt lång tid, för mamma var för sjuk att baka nå’n, och fru Sprott sa’, att det var mycket nog att hon baka’ brödet åt oss … Och fru Wiggins lägger aldrig pomeransskal i sina kakor. Sabla kärring! Kan jag få en bit till?

Marilla skulle ha sagt nej, men Anne skar av en försvarlig skiva åt honom. Hon nödgades emellertid påminna Davy om att man brukar tacka, när man får någonting. Davy drog blott munnen upp mot öronen och satte tänderna i hakan. När han ätit upp skivan, sade han:

— Ger du mig en bit till, ska jag säga tack.

— Nej, du har fått alldeles tillräckligt, sade Marilla i en ton, som Anne visste och Davy skulle få lära sig icke tålde några invändningar.

Davy blinkade åt Anne — därefter böjde han sig fram över bordet, nappade Doras första kakbit, varav hon endast bitit en nätt liten halvmåne, ur handen på henne, gapade, så att man kunde tro hans käkar skulle gå ur led, och slök hela biten. Doras läppar började darra, och Marilla satt mållös av fasa. Anne utbrast genast med sin värdigaste »skolfröken»-min.

— O, Davy, en fin och artig man — en gentleman — gör aldrig så.

— Det vet jag, att di inte gör, sade Davy, så fort han blev i stånd att tala, men jag är ingen så’n — jag är en pojke.

— Ja, men du vill väl bli det? sade den förbluffade Anne.

— Ja vars. Men det kan man inte bli förrän man är vuxen.

— Jo, kära du, det kan du visst, skyndade sig Anne att säga, angelägen att så sitt goda utsäde i så god tid som möjligt. — Du kan börja att bli en gentleman redan medan du är liten pojke. En gentleman rycker aldrig till sig någonting så där från en dam — eller glömmer att säga tack — eller rycker någon i håret …

— Det märks, att de måste ha fasligt tråkigt, sade Davy uppriktigt. — Jag tror jag dröjer med att bli det, tills jag vuxit upp och blivit stor.


54