Tvillingarna anlända.
åt honom med handen, men det var för sent. Davy släppte masken ned på Laurettas hals.
Rakt igenom pastor Allans bön skar en hel rad genomträngande skrik. Pastorn stannade full av fasa och spärrade upp ögonen. Vartenda huvud i hela den församlade menigheten flög upp. Lauretta White dansade fram och åter i sin bänk och krafsade och drog krampaktigt i bakre delen av sitt klänningsliv.
— Uh — uh — ih — ! Ta bort den! Uhu — u! Den otäcka pojken — uhu — släppte ned den på halsen på mig! Ih — ih! Nu trillar den längre ned — ih! …
Fru White reste sig med stelnat ansikte och ledde ut den skrikande och gråtande Lauretta ur kyrkan. Skriken dogo bort på avstånd, och pastorn tog åter upp gudstjänsten. Men andakten var borta … För första gången i sitt liv brydde sig Marilla icke om texten, och Anne satt med kinder, som voro högröda av förödmjukelse.
När de kommit hem, lade Marilla Davy till sängs, och där fick han ligga resten av dagen. Någon middag fick han ej, blott en enkel kvällsvard av bröd och mjölk. Anne bar brickan in till honom och satt sorgsen bredvid hans säng, medan han mumsade med en aptit, som tycktes föga påverkad av ånger och samvetskval. Men Annes bedrövade ögon besvärade honom en smula.
— Jag kan väl tro, sade han eftersinnande, att Paul Irving inte skulle ha stoppat en mask ned på en flickas rygg i kyrkan, va’?
— Nej, minsann … sade Anne sorgset.
— Ja, jag tycker det är liksom litet tråkigt jag gjorde det, erkände Davy. — Men det var en sådan livad och vådligt stor mask — jag hittade honom på kyrktrappen, just som vi gick in. Det skulle ha varit ett så’nt slöseri att låta honom ligga … Säg, var det ändå inte bra skojigt att höra flickan illtjuta så där?
På tisdagens eftermiddag hade Skyddsföreningen sammankomst på Grönkulla. Anne hade mycket bråttom hem från skolan, ty hon visste, att Marilla skulle komma att behöva all den hjälp hon kunde lämna. Dora, nätt och prydlig i sin stärkta vita klänning och sitt svarta förkläde, satt inne i förmaket hos herrarna och damerna i skyddsföreningen, svarade sedesamt, när man talade till henne, teg, när ingen sade någonting åt henne, och uppförde sig
57
