Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En smakfråga.

smula tillskrynklat. Med ängslig brådska kastade hon tillbaka både det och täcket — ja, där var sannerligen ödlan, som blinkade mot henne med sina svarta ögon och fick brått att kila upp under huvudkudden.

— Hur ska jag få bort det otäcka kräket? jämrade sig Anne med en rysning.

Kolskyffeln föreföll henne lämplig, och hon smög sig ned för att hämta den, medan Marilla stökade inne i handkammaren. Anne hade mycket besvär med att forsla ödlan utför trappan, ty den hoppade av skyffeln tre gånger, och en gång höll hon på att inte alls hitta den i förstugan. När hon slutligen släppte den ute bland körsbärsträden, drog hon en lång suck av lättnad.

— Om Marilla visste av detta, skulle hon dra sig för att stiga i sin säng så länge hon lever … Det var då för väl, att den lille syndaren ångrade sig i tid. — Där signalerar Diana till mig från sitt fönster. Det var roligt … jag känner, att jag verkligen behöver litet förströelse, för med Anthony Pye i skolan och Davy Keith hemma få mina nerver jämt upp så mycket som de kunna stå ut med på dagen.


IX.
En smakfråga.

— Den gamla markattan fru Lynde var här igen i dag och bråkade för att få mig att teckna på en lista, där det tigges ihop pengar till en matta i sakristian, sade herr Harrison harmset. — Den kvinnan kan jag inte tåla för min död … Hon sätter ihop en hel predikan, både text och utläggning, i sex ord, och så slungar hon den på en rakt som en tegelsten.

Anne, som satt uppflugen på verandans räckverk och njöt av den milda västliga vinden, som blåste över de nyplöjda fälten i den grå novemberdagens skymning och visslade en liten sällsam melodi mellan de knotiga tallarna nedanför trädgården, vände på sitt tankfulla ansikte.

— Hela sjukan är den, att ni och fru Lynde inte förstå varandra,

60