Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En smakfråga.

sade hon. — Det är nästan alltid det, som är orsaken, när inte människor kunna med varandra. Allra först tyckte inte heller jag om fru Lynde, men så fort jag började förstå henne, lärde jag mig göra det.

— Det är ju möjligt att somliga människor kunna fatta smak för fru Lynde, men jag brydde mig inte om fortsätta med att äta bananer, därför att folk sa’, att bara jag höll i tillräckligt länge, skulle jag lära mig att tycka om dem, brummade herr Harrison. — Vad det beträffar att förstå henne, så har jag redan förstått, att hon har obegripligt svårt för att hålla sin näsa från nästans angelägenheter, och det sa’ jag henne också.

— O, det måste ha sårat hennes känslor förskräckligt, sade Anne förebrående. — Hur kunde ni säga någonting sådant? Jag råkade för länge sedan säga några mycket svåra saker åt fru Lynde, men det var för att jag förgick mig och blev häftig — jag hade aldrig kunnat säga det lugnt och behärskat.

— Det var sanningen, och sanningen böra alla människor få i sig.

— Ja men ni sa’ henne inte hela sanningen, invände Anne. — Ni brukar bara säga den obehagliga delen av sanningen. Ni har till exempel sagt mig väl ett dussin gånger, att mitt hår är rött, men ni har inte en enda gång sagt mig, att jag har en fin och nobel näsa.

— Det lär du nog veta, utan att någon behöver tala om’et för dig, flinade herr Harrison.

— Jag vet också, att jag har rött hår — fastän det mörknar år för år — så det behöver heller ingen tala om för mig.

— Nå nå — jag ska väl försöka att tiga me’t, eftersom du är så känslig. Ursäkta gubben, Anne! Jag har för vana att tala rent ut, och det får folk inte ta illa upp.

— Men det kan man inte rå för, att man gör. Och att det är en vana, hjälper just inte, tycker jag. Vad skulle ni tänka om en människa, som ginge omkring och stucke knappnålar i folk och sa’: »ni får förlåta mig, det ska ni inte bry er om — det är en liten vana jag har» … Ni skulle tänka hon vore lite vriden, eller hur? Och vad det angår, att fru Lynde är viktig och lägger sig i en hel hop, så är det ju sant. Men sa’ ni henne också, att hon

61